Missnöjet med situationen i Sverige, med sprängningar och skjutningar som aldrig tar slut, har varit utbrett i riksdagen. Särskilt så i Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Detta intensifierades i M och KD efter att regeringens förhandlingar om åtgärder mot gängvåldet visat sig vara en dimridå för att se handlingskraftig ut.
Det finns all anledning att vara kritisk mot Morgan Johansson (S). Han har varit justitieminister sedan 2014. Under hela den tiden har utvecklingen eskalerat utan att regeringen har lagt två fingrar emellan. Ingenting i agerandet, eller snarare bristen därpå, tyder på att regeringen ens förstår allvaret i situationen. I ett sådant läge är det inte konstigt att förtroendet för en minister har försvunnit, det märkliga är om det finns kvar.
Somliga menar att misstroendet bör riktas mot inrikesministern, Mikael Damberg (S). Han har dock bara suttit på posten sedan i januari i år. Därtill är inrikesministern underställd justitieministern som är departementschef. Andra menar att misstroendet i stället bör riktas mot statsminister Stefan Löfven (S) eftersom hela regeringen är skyldig till detta. Det kan man förstås tycka, men poängen med misstroendet är inte främst att avsätta regeringen utan att tvinga den att inse att frågan måste tas på allvar och att Johansson inte är kapabel till detta.
Centerpartiet och Liberalerna har dessvärre valt att hålla januariregeringen om ryggen för att skydda sitt inflytande. Nyamko Sabuni (L) förklarade för Aftonbladet (12/11) att misstroendeförklaringar ska riktas mot ministrar som har gjort något fel, och att Morgan Johansson inte har gjort det. Han kanske inte har gjort något, men han har inte gjort fel, resonerade hon.
Huruvida Sabuni förstår det eller inte är oklart, men det är faktiskt hon som har fel.
Regeringen verkar enbart med riksdagens förtroende. Det enda som krävs för att rikta en misstroendeförklaring mot en minister är att riksdagen har tappat förtroendet för vederbörande. Varför spelar ingen roll. Om det så beror på att ministern kommer dit i shorts och hawaiiskjorta vore det en formellt acceptabel anledning för riksdagen att rikta en misstroendeförklaring. Av förklarliga skäl agerar ministrar sällan på det viset och riksdagen i sin tur använder inte misstroendeinstrumentet så utan tar det på väsentligt större allvar.
Men när den förda politiken innebär att en minister inte längre kan sägas ha riksdagens förtroende är det inte bara ok utan rätt att rikta en misstroendeförklaring mot denne.