Regeringen och Alliansen presenterade under fredagen den flyktigpolitiska överenskommelse som manglats fram den senaste tiden. En intressant, men spretig, överenskommelse som i bästa fall kan förändra utvecklingen på marginalen. Samtidigt är det politiska fenomenet med ett blocköverskridande handslag i en extremt viktig fråga början på något önskvärt. I uppgörelsen finns en blandning av tydliga kompromisser.
De permanenta uppehållstillstånden, en unik svensk särart inom EU, ersätts mot tillfälliga. Ett moderat grundkrav i förhandlingarna. Samtidigt är det delvis urvattnat eftersom de kan bli permanenta efter tre år om skyddsbehovet återstår. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring är också med. Dock med en mängd undantag som sannolikt Miljöpartiet fått igenom. Fler yrkesutbildningar, utökat Rut-avdrag och kommunal utjämning samt en del annat finns också med i uppgörelsen.
Detta är i sin nuvarande form huvudsakligen en försiktig symbolpolitik och en svag signalpolitik. Att permanenta blir tillfälliga är en signal till flyktingarna att förutsättningarna för att kunna hämta hit sina anhöriga blir svårare. Men inte speciellt mycket svårare. Om syftet är att leda om den ström av asylsökande som Migrationsverket beräknar kunna uppgå till mellan 140 000 och 190 000 personer under 2015 är åtgärden tilltagen i underkant för att uttrycka det försiktigt.
Att man i uppgörelsen skjuter till 10 miljarder kronor till kommunerna är också helt nödvändigt, att man behöver låna till det är mindre bra. Kostnadsberäkningen på 73 miljarder kronor för flyktingmottagningen under två år kräver betydligt kraftfullare agerande.
Den stora behållningen med gårdagens besked är att sex partier i riksdagen, Vänsterpartiet hoppade av eftersom de tydligen var nöjda med den mottagning som sker nu och Sverigedemokraterna som inte fick vara med, är att man faktiskt börjar hantera frågan som folkvalda bör göra. Det är enkelt att hitta fel och brister i uppgörelsen men, och det är ett stort men, det finns ett betydande värde i att det trotsa allt görs något. Regeringen Löfven har under hela krisens uppsegling kört huvudet kraftfullt i sanden och låtsats som det regnat.
Ingen plan, ingen politik, ingen finansiering, inget ansvarstagande för att för någon vecka sedan i allt högre tonläge meddela att nu höll allt på att gå överstyr. Jämför gärna vad statsminister Stefan Löfven säger nu med vad han sa för två månader sedan. Då hade vi kontroll på situationen. Nu är vi vid bristningsgränsen. Överenskommelsen måste bli ett fortgående arbete. Förhandlingarna bör fortsätta omgående.