Under sin tid som Kinas ambassadör i Stockholm har Gui Congyou varit allt annat än diplomatisk. Tvärtom är ambassadens kritik mot yttrandefriheten och enskilda journalister skandalös. I den meningen är det inte heller förvånande att herr Gui fortsätter att uppträda som en tölp när en annan Gui – MInhai, den svenske medborgare som sitter fängslad på olaglig grund i Kina – får motta Svenska PEN:s Tycholskypris i sin frånvaro. Om kulturminister Amanda Lind (MP) medverkar väntar repressalier, låter ambassadören meddela. Då är inte heller Lind välkommen i Kina.
Det senare är förstås ett ganska platt hot, men att en nations främste företrädare uppträder så gentemot sin värdstat är diplomatiskt anmärkningsvärt och vad man skulle kunna kalla en genuint ovänlig handling. Sådant får inte passera ostraffat.
Naturligtvis – Kina är en stormakt och man ska därför tänka sig för. Till skillnad från Gui Congyous agerande krävs det viss diplomatisk finess.
En elegant lösning vore därför att förklara ambassadören för persona non grata, det vill säga i praktiken utvisa honom. Härvidlag kunde regeringen förklara att kritiken mot behandlingen av Gui Minhai visserligen kvarstår, men att utvisningen av ambassadören framför allt är riktad mot honom personligen, på grund av hans uppträdande som stör de svensk-kinesiska relationerna.
En logisk följd skulle med största sannolikhet bli att Kina i sin tur förklarade Helena Sångeland, vår ambassadör i Peking, också hon persona non grata – för det är så stater brukar reagera på utvisningar. Men det kan vara ett pris värt att betala, eftersom vi inte bara skulle bli av med den på alla sätt diplomatiskt destruktive Gui Congyou, utan också sända en tydlig signal med kommunistregimen som mottagare – och samtidigt rädda ansiktet på samma regim genom att ge Stockholmsambassadören den personliga skulden.