Mugabe borde inte överlevt sekelskiftet. Hade han dött på 90-talet, hade han också lagts till sista viljan under lagom pampiga omständigheter – och förmodligen med prominenta utländska gäster. Ett försök till nekrolog som denna hade i sammanhanget setts som osmaklig. Sanningen kan ju som bekant vara bitter.

Nu är Mugabes frånfälle snarast en icke-händelse. Han levde för länge och såg dessutom till att lämna ett riktigt ruttet 2000-tal i form av ekonomiskt förfall och hungersnöd i arv.

Annat var det förr! Men det var det inte. Mugabe var aldrig den frihetshjälte som exempelvis svensk vänster älskligt såg i honom. Han var aldrig något annat än en mördare.

Mugabe började sin karriär som ledare för den marxistiska "befrielserörelsen" Zanu på 70-talet och han uttryckte sig gärna varmt om både Lenin och Stalin. Dessutom var Mugabe en rasist som hatade vita. Han lyckades ändå manövrera sig fram till makten, men var egentligen motvillig till en den förhandlingslösning som ledde fram till Rhodesias omvandling till Zimbabwe. Den bakband honom och inte blev det bättre när Berlinmuren föll ett decennium senare. Plötsligen var kommunismen ute och Mugabe tvingades åter anpassa sig. Men bara i ord. Han övergav aldrig sina gamla övertygelser. Våldet mot vita efter sekelskiftet och den destruktiva stölden av privata farmer var något han länge drömt om att förverkliga.

Våld var Mugabe van vid. På 80-talet manövrerade han slutligen ut sina politiska konkurrenter i den andra, mer moderata organisationen Zapu. Det skedde medelst folkmordsliknande metoder, urskillningslöst löst våld mot civila i Matabeleland och en stalinistiskt orkestrerad svält. Tiotusentals dog, medan omvärlden såg bort. Det gällde naturligtvis revolutionsromantiska svenska socialdemokrater, men även västländer som Storbritannien och USA.

För två år sedan störtades Mugabe till sist i en palatskupp, som trots allt banade väg för en besvärlig återdemokratisering. Nu är han död. Det var på tiden.