Det går bra för Ukraina. En mening som är lika belysande som paradoxal, för att inte säga nästan opassande efter att massmord på civila ukrainare upptäckts norr om Kyiv.
Det ena hänger nämligen samman med det andra.
De senaste dagarna har ukrainska trupper anmärkningsvärt enkelt återtagit förlorat territorium norr om huvudstaden, som nu i stort sett befriats från den ryska plågan ända fram till gränsen. I den mån det gått att tala om slaget om Kyiv, har Ukraina nu vunnit detsamma med besked.
I spåren av den ömsom väl förberedda, ömsom kaotiska ryska reträtten har emellertid förfärliga upptäckter gjorts. Hundratals civila har mördats. Många har återfunnits på öppen gata, inte sällan bakbundna och avrättade med skott i ryggen. I andra fall i nygrävda massgravar, vars totala omfattning ännu återstår att bestämma. Vissa offer har torterats och eventuellt ska döda till och med försåtsminerats.
Dylika uppgifter om ryska övergrepp har cirkulerat tidigare och det är begripligt om många tagit dessa med en nypa salt. Sanningen är ju krigets första offer och så vidare.
Fast lika lätt är det att knappt tro sina egna ögon, ovana som de är vid sådana fruktansvärda scener. På motsvarande sätt sågs ju uppgifterna om tyska förintelseläger under det pågående andra världskriget länge med väl skeptiska ögon. Ibland är verkligheten precis så brutal som den verkar och jämförelsen med 40-talet ska vi återkomma till.
Från krigets första dag har Ryssland begått medvetna övergrepp mot civilbefolkningen. Först och främst genom terrorbombningar av civila mål, men i ockuperade områden också genom allt från summariska "rättegångar" till våldtäkter av kvinnor och flickor som inte lyckats fly, tortyr och avrättningar.
Frågan är om alla dessa förbrytelser sammantaget går att klassa som folkmord? Under alla omständigheter har över 4.000 misstänkta krigsförbrytelser registrerats, allt medan man här i den mer skyddade delen av Europa frågar sig hur man eventuellt ska kunna ställa ryska krigsförbrytare inför rätta. Går det att tänka sig själve diktatorn Vladimir Putin – likt en annan Slobodan Milosevic – på de åtalades bänk i Haag?
Först måste emellertid kriget vinnas, samtidigt som många övergrepp förmodligen hänger samman med den hittills överlag dåliga ryska insatsen. Frustrerade soldater (och befäl) tar ut sin ilska på civila, men att se övergreppen som uttryck för aldrig så grova men ändå tillfälliga känsloutbrott är fel. Det finns en systematik i agerandet, liksom i den brända jordens taktik på erövrat område. Man tar för sig i form av allt från våldtäkter till plundring och till sist ren skadegörelse för dess egen skull.
Därmed kommer vi åter till jämförelsen med inte bara det sista, utan också första världskriget. "Aldrig mer" sade vi efter det första, där särskilt det nästan årslånga och extremt blodiga slaget vid Verdun fick symbolisera det moderna krigets vansinne. "Aldrig mer" sade vi också efter det andra världskriget, där Auschwitz var den främsta symbolen för folkmordets politik.
Det är förstås inte svårt att vara emot både Verdun och Auschwitz, men vad gör man om det förra i värsta fall kan krävas för att förhindra det senare? I överförd mening, hur många ryska krigsförbrytelser kan omvärlden tolerera innan man (det vill säga i första hand USA:s president) bestämmer sig för att även ett storkrig är att föredra?
Vi står inte inför något som ens liknar Auschwitz, alla ryska övergrepp till trots. Fast å andra sidan riskerar vi i praktiken inte Verdun heller, så proportionerna är ungefär korrekta.
Joe Biden har en viktig poäng i att vi inte kan riskera något som i värsta fall kan eskalera till världskrig med världens största kärnvapenmakt. Nästan oavsett vilka förbrytelser de ryska trupperna gör sig skyldiga till i Ukraina. Nästan...
Fast riskerar vi verkligen världskrig? Riskerar vi ens storkrig, givet hur mycket stryk den ryska krigsmakten redan tagit? Nog skulle det kunna vara tvärtom, att ett begränsat västligt ingripande (vi talar framför allt om flygförbudzoner) rentav skulle öka chanserna till ett mer medgörligt Moskva vid förhandlingsbordet.