Sverigedemokraterna tillkännagav nyligen sitt stöd för Alliansens förslag om en ny utredning av vinster i välfärden. Regeringen och Vänsterpartiet håller istället ett krampaktigt grepp om en illa underbyggd plakatpolitik, som gör mer skada än nytta för svensk välfärd.
Frågan om vinster i välfärden spelade huvudrollen i fjolårets valrörelse. Den agerade livboj för de urvattnade Socialdemokraterna. Den förvandlade Vänsterpartiet till ett maniskt enfrågeparti och den smittade till och med det redan svårt hybrissjuka Miljöpartiet.
Frågan spelade sin roll så väl att S och MP, det förra historiskt svagt och det senare med illusionen av att vara Sveriges näst största parti slagen i spillror, lyckades rädda sig ombord på Rosenbad. Tyvärr lyckades en fripassagerare också hänga med: i välfärdspolitiken är det i praktiken Vänsterpartiet som håller i trådarna.
Det blev tydligt när regeringen i mars tillsatte en utredning om vinster i välfärden. Den presenterades tillsammans med en salig Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets partiledare, och hela upplägget lyser mörkrött.
Till exempel leds utredningen av Illmar Reepalu, tidigare kommunråd i Malmö, där han bland annat gjorde sig känd för att systematiskt sätta käppar i hjulet för etableringen av friskolor. Samtidigt är stadens kommunala skolor bland de sämsta i Sverige. Att han utsågs till utredare är en övertydlig signal om att fokus inte kommer att vara välfärdens kvalitet, utan driftsformen.
Med andra ord: vad utredningen beräknas behöva ett och ett halvt år och en rejäl dos skattepengar för att komma fram till kan vem som helst lista ut redan nu.
Så varför genomföra utredningen över huvud taget? Svaret är plakatpolitik av den allra skrikigaste sorten. En svag och impopulär regering sätter återigen hoppet till sin livboj från valrörelsen.
Den fungerar dock sämre nu, när Alliansens har en majoritet bakom kravet på en ny utredning. Den ska rikta uppmärksamheten mot välfärdstjänsternas kvalitet, inte vem som utför dem. För dem som har barn i skolan och föräldrar i äldreomsorgen är det viktiga att de blir väl omhändertagna. Vem som tar hand om dem är sekundärt.
Ur det perspektivet är frågan om vinster i välfärden inte bara ett gissel för regeringen, vars hela välfärdspolitik i princip har ockuperats av Vänsterpartiet. Den är även ett gissel för svensk välfärd. Elever i fristående grundskolor har exempelvis 10 procent högre betyg och presterade bättre på samtliga delprov i den famösa Pisa-undersökningen. Att göra sig av med dem är ett direkt hot mot svensk utbildningskvalitet.
Därför skulle regeringen göra klokt i att lösgöra sig från Vänsterpartiet, avlägsna sina mörkröda och uppenbarligen dåligt slipade glasögon, och börja intressera sig för välfärdens kvalitet.