Marine Le Pen lyckades inte spräcka glastaket den här gången heller. Fast om detta talar förstås feminister i Sverige och annorstädes tyst. Det finns som bekant tydliga gränser för det påstått gränslösa systerskapet.
Andra kan dra en suck av lättnad utan att behöva känna sig som hycklare. Få tycktes vilja ha Le Pen som fransk president! Ändå fick hon nästan 42 procent i söndagens franska presidentval. Solklart besegrad av den sittande presidenten Emmanuel Macron. Fast valdeltagandet var rekordlågt och när de två möttes för fem år sedan var Macrons segermarginal betydligt större.
Det illustrerar en situation där en övertygande majoritet var beredd att rösta fram nästan vem som helst till presidentposten – utom Le Pen (som ändå åtnjuter stöd av en betydande minoritet). I själva verket var Macron det näst bästa alternativet för många. Så blir det i och för sig mer eller mindre alltid i andra valomgången, när mångas förstaval slagits ut i den första. Något som utgör en påtaglig politisk variation jämfört med så disparata nationer som Sverige, USA och Storbritannien.
Fast kanske blev situationen extra tydlig just i år, för Macron är ogillad av många till både höger och vänster. Lite oförtjänt får man kanske ändå säga, i synnerhet givet hur tidigare presidenter skött sitt ämbete. Fast det blir nog gärna så för den vilken likt Macron beskriver sig som någon sorts liberal patriot. Högerväljarna klagar emellertid på att Macrons politik är för vänstervriden. Och vänsterväljarna lika förutsägbart att Macron är för högervriden.
Vad man kan konstatera är Macron gjort genuina försök att reformera Frankrike ekonomiskt och fått oförskämt mycket kritik detta. De ofta kraftigt vänstervridna (på riktigt) fackföreningarna har gjort livet surt för presidenten, men också de gula västarna – som fått sympatisörer både till höger och vänster och ofta med förhoppningar som ömsesidigt svårligen går att förena. Samtidigt som man ärligt måste erkänna att Macron emellanåt uppträtt fyrkantigt, eller om man så vill pompöst utan den naturliga auktoritet som Jacques Chirac eller François Mitterand kunde ståta med.
Läsaren noterar att kriget i Ukraina visserligen enade fransmännen bakom sin president, men knappast avgjorde valet. Utgången bestämdes av andra faktorer, varav motviljan mot Le Pen var den främsta. Fast om samma fransmän själva fått välja hade de förmodligen hellre sett någon annan i Éllyséepalatset.