I synnerhet gäller det arbetet kring förment ökad hållbarhet och miljöhänsyn. Det har i princip blivit standard att förslagen som tas fram är mer eller mindre orimliga. Det blir ett problem när de ändå flyger under radarn och genomförs. Som exempel kan nämnas kravet på att styra över EU-medborgarnas hygienrutiner från flytande tvål till blocktvål, eller kravet på att halvera mängden växtskyddsmedel.
Något som dels slår hårt mot länder med redan låg användning, dels tar bort orimligt stora mängder mat från marknaden. Den minskade mängden mat vill kommissionen till viss del ersätta med turism.
Det är också ett problem när de ska förhandlas. Trots att alla kan utropa sig till vinnare. Politikerna kan resa hem till sina respektive länder och skryta om att de förhandlat ner vansinniga förslag. De som vill ha igenom så mycket som möjligt av förslagen vinner eftersom förhandlingarna tack vare höga utgångsbud slutar där de egentligen borde ha börjat. Men folket förlorar. Miljön också.
Arbetet med EU:s taxonomi är ett bra exempel. Taxonomin går ut på att EU ska peka ut hållbara respektive inte hållbara varor, och genom att motarbeta de senare styra företagens investeringar. De två främsta problemen med detta är dels att det inte rättssäkert att istället för att förbjuda något göra momenten runtomkring så svåra att det i praktiken blir omöjligt att fortsätta, dels att det hela är ett enda stort lotteri. Till exempel anger taxonomin att fossil naturgas är hållbar medan svenskt skogsbruk ser ut att hamna i strykklass. Med omfattande restriktioner, stora mängder ”skyddad” areal, krav på dokumentation, nedlagd produktion och minskade samhällsintäkter som följd.
Ytterligare ett exempel är förslaget att inte tillåta odling i eller nära Natura2000-områden och nitratkänsliga områden. Definitionen av nitratkänsligt område handlar inte om biologi, utan hur mycket åker det finns i närheten. Förslaget som omöjliggör jordbruk i hela Tyskland, Polen, Danmark, Nederländerna och alla stora odlingsdistrikt i Sverige kommer rimligtvis inte bli verklighet, men det är så öppningsbudet ser ut. För vår del är det extra problematiskt att mycket av förhandlingarna lär landa på miljöminister Romina Pourmokhtaris (L) bord, och att ”Europavännerna” Liberalerna förefaller säga ja till allt från Bryssel.
EU:s hållbarhetsarbete brister i både syfte och legitimitet, och är inte alls är hållbart. Tvärtom. Det skapar fler problem än det löser. Att öka svält och exportera miljöproblem genom att lägga ner vår produktion och sedan importera från länder med sämre miljöhänsyn kan knappast anses hållbart. EU började som en handelsunion med gemensam politik för att undvika hungersnöd, men agerar nu raskt i något av motsatt riktning. Sverige borde använda det kommande ordförandeskapet för att faktiskt lyfta upp problemen på.