Som det går att läsa på nyhetsplats i NT vill Ukrainas försvarsminister Oleksij Reznikov att Sverige ska skicka stridsflygplan till hans land. Ja, inte bara vi förstås, men JAS 39 Gripen omnämns ofta som särskilt lämpat för striderna i öst. Det är en utmaning vilken vi bör se som en möjlighet, som inte får gå förlorad.
Först och främst för Ukrainas skull. Gripen har faktiskt provats i övningsstrid mot de bästa ryska stridsflygplanen – med utmärkt resultat. Redan det gör planet bättre än exempelvis amerikanska F-16 Fighting Falcon, vilket i likhet med de amerikanska stridsvagnarna dessutom är ganska underhållskrävande.
Gripen är däremot, i likhet med sina svenska föregångare Viggen och Draken med flera, ett mycket fältmässigt stridsflygplan. Byggt för att användas i utspridda flygbaser, med möjlighet att starta och landa på vanlig landsväg. Som kan servas av ett par tekniker och ett fåtal värnpliktiga flygmekaniker. Under exempelvis den FN-sanktionerade och Nato-ledda insatsen i Libyen för tolv år sedan imponerade detta stort på andra länder.
Förmodligen kommer det inte att handla om mer än högst ett dussintal flygplan som är aktuella att skicka till Ukraina, lämpligtvis då JAS 39 C. Det kan vi avstå utan att påtagligt försämra vår egen säkerhet, samtidigt som en svensk insats i Ukraina självklart kommer att slå mot de ryska förband som under andra omständigheter kan utgöra ett hot mot Sverige. Blotta Gripens närvaro kommer att tvinga det ryska flygvapnet att uppträda försiktigare.
Fast en svensk insats skulle dessutom stärka våra aktier inom Nato betydligt, vilket verkligen inte är oväsentligt med tanke på den turkiska kalabaliken. Så sent som häromdagen uttryckte sig USA:s president Joe Biden negativt om möjligheterna att förse Ukraina med amerikanska flygplan (medan däremot hans franske kollega Emmanuel Macron eventuellt kan tänka sig att skicka franska). Skulle Sverige sända Gripen – och dessutom helst hinna först – skulle vi bidra med ett mer avancerat vapensystem än något annat bidragsland i det ukrainska befrielsekriget. I amerikanska ögon skulle vi med rätta framstå som en mycket viktig allierad.
Detta skulle i ett slag förbättra våra förhandlingsmöjligheter gentemot Ankara. Den amerikanska presidentadministrationen skulle inte längre kunna bortse från behovet av att snabbt säkra ett svenskt Nato-medlemskap. Och vid behov klämma åt den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan rejält.