Det är inte lätt att vara finansminister. Man kan ha hur bra politik som helst, men vad hjälper det när omvärlden knackar på? Just när högkonjunkturen tycktes stå för dörren har vi fått en amerikansk president som drömmer om en ny amerikansk guldålder, men tillämpar en vulgariserad version av merkantilism från 1700-talet.
Världens börser åker berg- och dalbana och plötsligen kan vi stå inför sämre tider. Betydligt sämre.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) erkänner detsamma alldeles utan tveka. Ändå presenterar hon samma budgetprognoser som tidigare, när hon i går lade fram regeringens vårbudget. Det kan onekligen tyckas märkligt.
Förklaringen är egentligen dock ganska enkel. Dels har man knappast hunnit utarbeta några nya prognoser, med så kort varsel efter Donald Trumps hysteriska utbrott och påföljande tullpolitik. Dels vet vi helt enkelt inte hur framtiden ser ut. Varken nu eller senare under presidentens mandatperiod (även om man kan hoppas på en ny kongressmajoritet efter mellanårsvalet 2026). Vilka prognoser som helst kommer att bli osäkra i vilket fall som helst.
Att ställa om från ett scenario till ett annat är svårt, men alla kan kosta på sig att vara försiktiga. I synnerhet som det krävs så mycket på så många områden i vilket fall som helst. Framför allt en forcerad upprustning.
Ändå framhåller Svantesson behovet av sänkta skatter. Och hon har dessutom rätt.
Det är just nu, när konjunkturen står och väger, som stimulanser kan göra stor nytta. Och vill man få fart på konsumtionen finns det förstås inte något bättre än att vanligt folk får lite mer i plånboken.
Många har fått sänkt skatt på arbete, det är bra. Bensin och diesel har blivit lite billigare (fast det beror just nu mest på lägre världsmarknadspriser). På andra områden finns lite att hurra för. Elskatten skulle sänkas i valrörelsen. Istället har den höjts. Företagen väntar fortfarande på sänkta arbetsgivaravgifter och lägre bolagsskatt.
Istället blir det sänkt Rot-avdrag. Inget fel i det, fast kanske inte den viktigaste reformen regeringen borde ha i sin arsenal. Det borde ha funnits andra möjliga prioriteringar i en situation där den inhemska marknaden sviktar på de flesta områden och exportföretagen ställs inför amerikanska tullhot.
Under alla omständigheter tvingas ministären Kristersson sannolikt gå till val under betydligt sämre omständigheter än man hoppades ännu för några månader, ja nästan veckor, sedan. Det kan man tacka Trump för.