Den som stjäl i en butik ska givetvis kunna portas. Detsamma gäller den som trakasserar andra besökare eller personal i butiken, simhallen, biblioteket eller liknande platser. Att det inte är möjligt är ett misslyckande.

Invändningen mot att låta exempelvis butiksägare porta människor är att det handlar om platser dit allmänheten har tillträde. Att porta någon är en inskränkning av vederbörandes rörelsefrihet, vilken trots allt är grundlagsskyddad. Därför har bland annat Justitieombudsmannen och Åklagarmyndigheten uttryckt åsikten att en sådan lagstiftning inte bör införas när regeringens utredning om detta skickats ut på remiss. Även utredaren anser att förslaget inte bör genomföras.

Det finns dock mycket som talar för, vilket fått bland annat Polismyndigheten, Sveriges kommuner och landsting och Svensk Handel att stödja förslaget. Ett av skälen är ekonomiskt.

Stölder och snatterier är allt annat än småpotatis. Svensk handel uppger att en genomsnittlig matbutik lägger 624.000 kronor per år på säkerhet. Allt från larm och övervakning till säkerhetsvakter och kontrollanter. Klimatet har också hårdnat i butikerna. Hot om våld, våldtäkter och till och dödshot har blivit vanligare. Mikael Ovrell, Ica-handlare i Göteborg, förklarar för Göteborgs-Tidningen (17/2) att ”tar man en tjuv i dag blir man hotad till livet”.

Än viktigare är dock de mänskliga aspekterna. För det finns fler än gärningsmännens väl och ve att ta hänsyn till. Det finns en vågskål till och den är överfull.

I den andra vågskålen finns alla andra människor som äger tillträde till dessa platser. Barn och gamla som inte vågar besöka biblioteket eller simhallen på grund av de personer som använder verksamheterna i fråga inte som fritidsgård utan som sitt eget småkriminella högkvarter. Kvinnor som inte vågar gå och bada på grund av sexuella ofredanden. 

Där finns också butiksägaren som tvingas se på hur samma människor gång på gång behandlar hennes butik som vore det deras eget skafferi, samt butikspersonalen som aldrig kan slappna av och som är rädda för att de ska råka se någon stjäla och tvingas konfrontera dem – väl medvetna om riskerna det medför.

Alla dessa människor har i grunden samma rätt till dessa platser. Men de förvägras den för att vi i Sverige har prioriterat de hotfulla, de tjuvaktiga och de våldsamma framför vanligt, hederligt folk. Det duger faktiskt inte längre.