Det som länge var otänkbart, muttrades till sist fram från både finskt håll och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Följt av bedyranden om att allting annat än ett gemensamt finskt-svenskt inträde i försvarsalliansen närmast var att betrakta som teoretisk spekulation.
Fast det som var en hypotetisk teori har plötsligen blivit dagens sanning. Ja, på sin presskonferens under tisdagen uttryckte Ulf Kristersson visserligen förhoppningen om ett fortsatt gemensamt inträde. Men mellan raderna låter han förstå att vi redan kapitulerat.
Finland kommer strax att släppas i Nato. Därefter Sverige. Kanske.
För frågan är hur länge vi ska behöva vänta på Turkiets (och Ungerns) ratificering. Frågan är också hur länge vi ska ägna oss åt nationell självspäkning. För det är visserligen sant att man ibland måste hålla god min i elakt spel, fast det finns en gräns när de överdrivna hovbugningarna gentemot sultanen i Ankara inte längre lönar sig. När de inte bara riskerar att ge uttryck för rent och skärt fjäsk, utan dessutom blir kontraproduktiva.
Den senaste tiden har samtalen med Turkiet kommit igång igen, låt vara på låg nivå. Sverige ska raskt införa en ny terrorlagstiftning (och kör över Lagrådet på kuppen). Men nej, uppenbarligen utan resultat. "Det är Turkiet som fortfarande tycker att Sverige har en bit kvar. Inte minst handlar det då om arbete som vår myndigheter gör för att bekämpa PKK" säger chefförhandlaren Oscar Stenström.
Med andra ord: vi gör vårt bästa och Recep Tayyip Erdogan vet att höja kraven efter hand.
Vad värre är – så länge inte Sverige bråkar, kommer inte heller Nato i allmänhet och USA i synnerhet att utöva mer press på Ankara. Jo, man är förstås missnöjd med situationen i både Bryssel och Washington, men man kommer knappast att gå längre om det förefaller givet att vi i Sverige egentligen är rätt nöjda med situationen. Vi är, med Kristerssons ord, "säkrare med Finland inne i Nato än utanför". Även om vi alltså själva får vänta.
Det håller inte. Om inte Sverige släpps in senast till Nato-toppmötet i juli, bör vi pausa vår ansökan. I praktiken innebär det då inga ytterligare förberedelser för det medlemskap vi ändå inte vet när (eller om) det verkställs.
Ett bestående limbo med ett halvt sorts inofficiellt medlemskap är inte bara nationellt förolämpande, utan också säkerhetspolitiskt olämpligt. Vi behöver en tydligare doktrin än så.
Och i Nato måste man förstå att det faktiskt kan komma en dag då vi slänger kölappen i den utrikespolitiska papperskorgen.