Att flytta den mobbade eleven istället för mobbaren är tyvärr ett klassiskt förfarande i Sverige; det verkar uttrycka en viss mentalitet. I vårt konflikträdda samhälle flyttar vi hellre på problemet än att ta itu med det. Om det är möjligt ignorerar vi det helt och hållet.
Nyligen utsattes Socialtjänsten i Mönsterås för grova hot – mer än vanligt alltså. Hoten togs på allvar, men i stället för att garantera säkerhet och ordning på myndigheten fick de tillfälligt flytta till hemlig plats. Det är tydligen också ett sätt att lösa problemet.
I fredags stängde butiksägarna i Husby centrum sina kollektivt sina butiker för att protestera mot den ökande brottsligheten mot butiker och personal i området, med förhoppningen om att polis och politiker ska uppmärksamma situationen och göra någonting åt den. De har tyvärr ganska lite att hoppas på.
Utvecklingen har inte börjat nu, utan pågått i många år, utan att någon ansvarig har försökt styra upp situationen. Det är nu de boende i dessa utanförskapsområden – eller no go-zoner, som de emellanåt benämns när brottsligheten kommer på tal – får skörda frukterna av statsmaktens passivitet.
Problemet är nämligen inte koncentrerat till Husby centrum, utan blir vanligare i allt fler områden runtom i landet, enligt Svensk Handel. I maj berättade tidningen Mitti att handlare flyr Tensta centrum, just på grund av otryggheten. Risken att utsättas för brott gör det helt enkelt inte värt att driva sin verksamhet. Det är återigen den mobbade som får flytta – företagare som har arbetat hårt för att få sin verksamhet att bli lönsam och därmed lyfta sina lokalområden.
De som blir kvar är de boende i dessa områden. Samhällsservicen har redan minskat och småbutiker har därför varit viktiga aktörer för att hålla områdena vid liv. Utan en levande handel som gör att hyggligt folk rör sig i områdena, blir det ännu enklare för de kriminella att ta över helt och hållet.
Det finns bara en sak som är säker och det är att situationen inte kommer att förbättras av sig själv. Den utveckling vi har sett de senaste åren talar sitt tydliga språk. Den hittillsvarande politiken och polistaktiken har misslyckats kapitalt.
Den enda metoden som kan få ordning på situationen ser tyvärr ut att vara att sätta hårt mot hårt. Polisen måste rensa ut de kriminella nätverk som styr dessa områden, men då krävs det en polisledning och regering som backar upp poliserna på gatan. Det finns nämligen ingenting som tyder på att de kriminella tänker ge upp sina territorier frivilligt och många är beväpnade till tänderna. De våldsamheter som med all säkerhet kommer att äga rum måste ges ett orubbligt politiskt stöd. Annars är det lönlöst.
Det andra alternativet är att sticka huvudet ännu längre ner i sanden. Men då kan regeringen räkna med att de hyggliga väljarnas tålamod tryter och att de tillägnar sin röstsedel till någon som verkligen inte har för avsikt att lägga fingrarna emellan.