När pandemin slog till i våras var alla oförberedda. Huruvida det borde ha varit så eller inte är en annan diskussion, men faktum är att det helt saknades beredskap för det som inträffade. Och den strimma som ändå fanns mobiliserades inte eftersom Folkhälsomyndigheten spelade ned hotet.
När coronan väl slog till uppstod kaos. Med tiden bringades viss ordning ur detta men de första månaderna kännetecknades av vild panik på alla håll och kanter. Det går att förstå att saker och ting blev fel i det läget. Det fanns inga rutiner, knappt någon visste vem som skulle göra vad och någon övergripande strategi kommunicerades aldrig från regeringen.
Det var då. Nu har vi levt med den här pandemin i drygt nio månader. Under den här tiden har en stor del av offentlig sektor inte gjort annat än att arbeta med olika aspekter av coronakrisen. Det innebär också att kraven på det offentliga måste öka. Den initiala vilda västern-perioden där måste vara begränsad, byråkratin och politiken måste professionaliseras. Det duger inte att gissa sig fram i all evinnerlighet.
Därför är det oerhört nedslående att se hur Stockholms kommun har agerat. I strid med gällande rätt har man utfärdat ett besöksförbud på kommunens äldreboenden. En sådan inskränkning i rätten till privat- och familjeliv måste ha stöd i lag. Något sådant har inte funnits och därför har förvaltningsrätten i Stockholm nyligen upphävt beslutet.
Av allt att döma har kommunen begripit precis vad den har gjort. Det är därför man försvarar sig med att man bara har utfärdat rekommendationer, men man har likafullt kommunicerat dem som vore de faktiska förbud.
En del av skulden för detta bör visserligen läggas på regeringen, den del av det offentliga som har agerat minst ansvarsfullt genom hela krisen. I akt och mening att öka efterlevnaden har regeringen tämligen konsekvent beskrivit de allmänna råd som har tagits fram som bindande trots att så inte är fallet.
Stockholm måste dock stå för sitt eget agerande. Kommunen ansågs en gång i tiden vara ett Moderaternas skyltfönster. Numera förefaller den snarare vara ett varnande exempel. Den amatörmässiga krishanteringen runtom i landet är ett hot mot förtroendet för det offentliga – i just de situationer då det behövs som allra mest. Det är ytterst allvarligt.
Det finns inga skäl att acceptera att paniktidens misstag görs nu också. Vi accepterade det inledningsvis i tron att man lärde sig av dem.
Daniel Persson