Daniel Bäckström har fått stå tillbaka efter Centerkvinnornas och CUF:s kritik mot hans tvekan inför att viga homosexuella. Muharrem Demirok har förvisso skrivit en debattartikel men har i övrigt varit tyst sedan det blev känt att han under 90-talet dömts för två fall av misshandel. Elisabeth Thand Ringqvist anklagas för att bedriva smutskastningskampanj mot de andra två. Det har resonerats kring att valberedningen valt två, vad den såg som, omöjliga kandidater för att säkra att Thand Ringqvist väljs.
En som inte håller igen är europaparlamentarikern Emma Wiesner. De senaste månaderna har hon bland annat försvarat svenskt skogsbruk. Ibland mot ett klåfingrigt EU, ibland mot Moderaterna. Hon har framhållit sig som såväl den svenska landsbygdens som snusets förkämpe i EU, och så sent som häromdagen argumenterade hon för att C tydligt bör ta ställning för kärnkraft. Med tanke på att C i offentligheten helst inte pratat om sitt kärnkraftsmotstånd pantsätter Wiesner i praktiken sin fortsatta centerkarriär.
Det ska framhållas att Wiesner i en del av sina texter förefaller både vilja kritisera nuvarande partiledning och ha dess gunst. Att utnämna Annie Lööf till kärnkraftsförsvarare tangerar ju gränsen till historieförfalskning. Hon är heller kanske inte alltid är den mest välformulerade i sina resonemang. Det märks att hon testar idéer som är nya även för henne själv. Om hon tänker högt eller försöker känna vart vinden blåser är oklart.
Wiesner kandiderar till partiledarposten men det får ändå anses som föga troligt att hon på allvar siktar på att bli näste centerledare, möjligt som kompromisskandidat. Det är mer sannolikt att hon siktar på att efterträda den som tillträder efter Lööf. Det är en klok strategi. Svenska partier är påtagligt lika förhållanden såtillvida att den som efterträder en partiledare som suttit länge ofta inte blir långvarig. Det är en ganska utbredd uppfattning att Lööfs efterträdare snabbt blir utbytt. Längs vägen försöker Wiesner nog inta positionen som Centerns ledande EU-parlamentariker i valet till Europaparlamentet 2024.
Vad som ytterligare komplicerar för C är att nomineringsprocessen gjort att alla valberedningens kandidater fått kritik, och innebär att nästa partiledare kommer ha någon del av centerrörelsen emot sig.
Med sin profileringskampanj avslöjar Wiesner också den kritik som inte tillåtits bubbla upp förrän Lööf aviserade sin avgång, och visar också vilken inriktning hon tror att C kommer ta på sikt. Detta är mycket mer intressant än Wiesners marknadsföring av sig själv. C har uppenbart inte varit så likformigt som det framstått. Kanske finns det hopp om att C ska göra slut med den blinda ideologin och sluta blinka höger men svänga vänster? Partiet hade i så fall påbörjat den långa vägen tillbaka till ökad trovärdighet.