Vågar man misstänka att delar av den rödgröna vänstern sitter och hoppas på en svår kärnkraftsolycka? Det skulle de i så fall aldrig erkänna – allra minst för sig själva – och det kan man ju förstå. Frustrationen vore i vilket fall som helst mer begriplig än cynisk. För utan en ny olycka lär inte opinionstrenden brytas: svenskarna blir alltmer positiva till utbyggd kärnkraft.
Enligt SOM-institutets årliga undersökning (refererad i bland annat DN) vill nästan 60 procent bygga ut kärnkraften, eller åtminstone ersätta äldre reaktorer. Då kan vi ju börja med de två nyligen nedlagda, nämligen Ringhals 1 och 2. Dessa bör snarast ersättas med helt nya reaktorer och det bör verkligen bli nya, inte återstart av de gamla avstängda.
Det senare kan ju ytligt sett tyckas vara den enklaste lösningen, vilket också förespråkas av Sverigedemokraterna – för vilken frågan förmodligen handlar mycket om politisk prestige. I själva verket har emellertid energiminister Ebba Busch rätt i att det samhällsekonomiskt skulle kosta mer än det smakade. Av säkerhetsskäl skulle omfattande renoveringar krävas, vilket både blir dyrt och kommer att ta tid.
Bättre då att redan i dag planera för en långsiktig energipolitik, vilket rimligtvis bör innebära flera olika satsningar – varav kärnkraften blir den viktigaste. Det kan både handla om mer traditionella kraftverk och små så kallade SMR-reaktorer. Det bör också bli en politik där staten och näringslivet kan gå hand i hand.
Och det borde vara en politik som renderar maximalt politiskt stöd också över tid. I klartext att uppnå en överenskommelse med Socialdemokraterna. Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet kommer ju aldrig att gå med på en utbyggnad och Centerpartiet brottas för närvarande med en synnerligen spretig ideologisk hållning, där synen på atomkraft förmodligen är en av de besvärligaste frågorna. Hur som helst kan stödet från Socialdemokraterna tyckas avgörande för kärnkraftens framtid.
Eller inte. För även om partiet fortfarande är Sveriges största är tiden då S tycktes ha veto i stora frågor förbi. Gärna en överenskommelse med Socialdemokraterna, men inte till vilket pris som helst och framför allt inte något vi har tid att dra i långbänk.
Dessutom är det inte säkert att ledande socialdemokrater skulle vara helt missnöjda med en högerpolitik som verkställer utbyggnad av ny kärnkraft. Om partiet skulle återkomma i regeringsställning är det svårt att se partiets mer sansade företrädare att bryta de avtal som då redan slutits. Tvärtom skulle man då kunna säga att lagt kort ligger, i synnerhet till potentiellt trilskande miljöpartister.