Bygg en fabrik i Ukraina – Hägglunds och Bofors

Rheinmetalls första av fyra anläggningar ska serva de fordon som ofrånkomligen går sönder i ett krig.

Det vore på sin plats att svenska och ukrainska mekaniker kan laga dem på plats.

Det vore på sin plats att svenska och ukrainska mekaniker kan laga dem på plats.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledare2024-06-14 05:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Det var inte mycket pompa och ståt när det tyska försvarsbolaget Rheinmetall nyligen öppnade en fabrik i Ukraina. Men att utländska vapentillverkare vågar öppna anläggningar i krigszoner är värt att fira. Nu behöver svenska Hägglunds och Bofors ta efter.

Rheinmetalls första av fyra anläggningar ska serva de fordon som ofrånkomligen går sönder i ett krig. Bland dem märks Leopard-stridsvagnen, som även Sverige använder, och stridsfordonet Marder. Båda är högst kapabla fordon som ska tvinga ryssen tillbaka till Moskva. Framtida fabriker ska även tillverka vapen.

Att ett tyskt bolag drar sitt lass är berömvärt. I synnerhet när landets regering under Olaf Scholzs ledning högst motvilligt skickat hjälp österut.

På hemmaplan har våra svenska försvarsbolag också hjälpt till. Hägglunds i Örnsköldsvik tillverkar Stridsfordon 90 som har varit mycket effektivt på slagfältet. Artillerisystemet Archer byggs i Karlskoga av Bofors. Det kan skjuta sex pjäser mot ryska linjer och kuta därifrån på under två minuter. Innan granaterna har landat.

Men det svenska stålet är skört. Regelbunden service krävs och åtminstone ett Stridsfordon 90 har förstörts. Då vore det på sin plats att svenska och ukrainska mekaniker kan laga dem på plats.

I november sade Hägglunds VD Tommy Rask till SVT att det inte blir någon fabrik i Ukraina. Åtminstone inte innan säkerhetsläget blivit bättre. För att våga göra en sådan investering är det fördelaktigt att den inte blir sprängd i luften. Bofors har ännu inte lämnat något besked. Men rimligtvis går de i samma tankebanor. Men nu har Rheinmetall gått i bräschen. Våra svenska bolag borde följa efter.

En anläggning i Ukraina fyller flera syften. Först kortar det ledtider. I stället för att skicka hem trasiga fordon kan de lagas på plats. Ukrainarna slipper dessutom skarva ihop lösningar. Svensk personal kan enklare serva de avancerade fordonen. Vidare hjälper det också landet teknologiskt. Inhemsk personal tränas på västerländsk materiel. Den kunskapen kan sedan traderas vidare. Sist är det ett ekonomiskt tillskott. Utländska investeringar hjälper den ytterst ansträngda ekonomin i landet.

Fredsrörelsen och Vladimir Putins lakejer kommer som alltid att gapa emot. Likaså kommer Ryssland hävda att det är en eskalering. Och det är det. Men det behöver inte vara något negativt. I över två år har väst gett för lite och för sent. Man har tagit Kremls tomma hot på för mycket allvar.

För två år sedan var det otänkbart att skicka stridsvagnar och -plan till fronten. Med tiden insåg länderna allvaret och bidrog med allt tyngre vapen, senast USA-tillverkade F16-flygplan. Nyss hotade Frankrike med trupp i Donbas om Ryssland inte tar sitt pick och pack och sticker hem. I sammanhanget är en fabrik i Ukraina inget radikalt.

Sverige har möjligheten att bidra mer skarpt. Och vi har både möjligheten och kompetensen. Följ nu i tyskens spår, Hägglunds och Bofors.