Som det går att läsa på nt.se backar inte Telia en millimeter. Kommunalrådet Karin Jonsson (C) vädjade till företaget att skjuta upp nedläggningen av det gamla kopparnätet, eftersom många kunder på Vikbolandet då kommer att sakna fast telefoni. Något som i sin tur beror på att bolaget IP Only inte hunnit bygga ut sitt bredband. Men Telia är, liksom på många andra orter i Sverige tidigare, ointresserat. Företaget hänvisar till möjligheten för mobil telefoni, trots att täckningen på stora delar av Vikbolandet är dålig.
Problemen lär rimligtvis bara vara tillfälliga och i sammanhanget finns det naturligtvis skäl att kritisera IP Onlys långsamma utbyggnad. Likaså har Telia i god tid varnat alla kunder för omställningen som väntar.
Det är emellertid en klen tröst för privatpersoner och företag som riskerar att drabbas. I dagens värld är omedelbar tillgång till goda kommunikationer för telefoni och internet helt nödvändigt. I synnerhet gäller det på landsbygden med långa avstånd till myndigheter och offentlig service med mera.
Telia uppträder arrogant, vilket brukar vara tecken på en allt för dominant marknadsställning. Bolag kan ju annars inte kosta på sig dålig PR hur som helst. Men problemet är större än så. Eftersom kritiken i Norrköping inte är unik, förefaller Telias strategi vara att så konsekvent som möjligt säga nej till eventuella uppskov. Samtidigt har Telia ofta skyllt på att den gamla utrustningen är sliten och inte tillförlitlig. Men några veckors eller rentav månaders fördröjning borde inte innebära några stora risktaganden – såvida man inte medvetet struntat i underhållet.
Omställningen förefaller obeveklig, men i Norge har Telenor slutit ett teknikneutralt avtal med staten, som innebär en långsammare omställning under rimligare villkor (SVT 14/2 -17). ”Vi är nog mer pragmatiska än i Sverige” konstaterade Arne-Quist Christiansen på Telenor och påpekade att ”från början hade vi en aggressiv plan att ta ned all fast telefoni till 2017. Och vi gjorde en pilotstudie i västra Norge, men det visade sig att det fungerade dåligt”.
Frågan bör dock lyftas till en högre nivå än Telias avvägningar. Kommunalråd likt Jonsson ska inte behöva vädja till bolags eventuella välvilja när det handlar om att garantera grundläggande infrastruktur. Ansvarsfrågan är först och främst statlig. Regering och riksdag måste se till att denna infrastruktur fungerar. Det finns också beredskapsskäl som talar för ett mer offensivt uppträdande från statens sida. Spelreglerna fastställs ju genom förordningar och lagar. Oron på Vikbolandet påvisar behovet av hårdare statliga krav på telebolagen.