368 personvisitationer och 41 genomsökta fordon. Men inte ett enda beslagtaget vapen. Efter att polisen nu avslutat försöket med säkerhetszon i Norrköping kan det vara lätt att känna en viss besvikelse. Blev inte slutresultatet bättre än så här?
Då har man emellertid delvis missförstått själva syftet. Tanken är inte primärt att genomföra stora beslag. Tvärtom är polisen medveten om risken för att brottslingarna ligger lågt, så länge zonen upprätthålls. Då kan ju polisen visitera vem som helst utan konkret brottsmisstanke. Väldigt dumt att ha vapen på sig då.
Just det är emellertid också den stora framgången. Buset tvingas ligga lågt. Och buset är ju numera mycket värre än vad det var förr, med ungdomar som inte drar sig för mord.
Ett våldsdåd följs gärna av ett annat. Mord "måste" vedergällas. Och så sänks tröskeln för grova våldsyttringar ytterligare.
Säkerhetszonen har signalerat större polisiär närvaro och när de kriminella tvingas undvika gator och torg dämpas också risken för all brottslighet. Inte bara kontraktsmord, utan allt från misshandel till stölder. Zonen ger inte bara polisen större möjligheter att ingripa, den stora närvaron fungerar dessutom lugnande i sig.
Därför måste provet i Norrköping ses som en framgång. En framgång som dessutom påvisar vilken betydelse fler poliser i yttre tjänst kan göra – också under normala omständigheter.
Nästa gång det blir aktuellt med en säkerhetszon i Norrköping eller någon annanstans i Sverige (det lär inträffa) kan det dock finnas skäl att utvärdera vad som eventuellt fungerade mindre bra och vad som kan göras bättre. Framför allt kan det nog finnas förtjänster med att förlänga tiden zonen får vara i funktion. Dels därför att man då kan påräkna minskad kriminalitet under längre tid, dels därför att det kan tvinga den undre världen att anpassa sig till en ny situation på ett mer permanent sätt.
I klartext att åtminstone det grövsta våldet i form av mordförsök eller sprängattentat börjar undvikas.
Samtidigt är lagstiftningen ganska tydlig. En säkerhetszon får bara vara i drift under två veckor, måste avbrytas i förtid om anledningen till dess införande upphör och får bara förlängas om det finns särskilda skäl. Man kan visserligen hoppas att en för polisen mer liberal praxis växer fram, som möjliggör användning av säkerhetszoner också under längre tid.
Sedan är det förstås i stor utsträckning också en resursfråga. På den punkten kan man bara hoppas att polisens upprustning tillåts fortgå, liksom att större satsningar på gamla hederliga fotpatruller genomförs.