Blod mot betalning - så kan vi minska blodbristen

Persiljefrön, lotter och presentkort i all ära, men om man vill på stimulera blodgivande så lär rena pengar fungera bättre.

Är det verkligen rimligt att USA självt står för 70 procent av världens plasmaexport?

Är det verkligen rimligt att USA självt står för 70 procent av världens plasmaexport?

Foto: Juan Karita

Ledare2022-08-04 05:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Det råder blodbrist i hela landet berättar Sveriges Radio (1/8) och bristen är akut i vissa regioner. Att sjukhusen har brist på blod är inte ovanligt utan situationen uppstår i stort sett varje sommar. När blodgivare varit bortresta tar lagren slut. Blodet behövs vid exempelvis cancerbehandlingar, förlossningar, operationer och olyckor vilket gör bristen rent av livsfarlig.

Tre av hundra ger blod i Sverige och vi är bara självförsörjande med knapp marginal. Det behövs med andra ord fler blodgivare. Vad vi inte alls är självförsörjande på är blodplasma. Plasman ges vid massiva blödningar och brännskador, och används för framställning av läkemedel till exempelvis blödarsjuka människor. En majoritet av vår plasma importeras i stället från USA. Det är inte en slump utan beror på att USA är ett av få länder där man kan få betalt för det. Landet som utgör ungefär fem procent av världens befolkning står för mer än 70 procent av världens globala försörjning av blodplasma.

I Sverige försöker man i stället öka incitamenten genom gåvor som presentkort. Men det räcker uppenbarligen inte som incitament. Vi borde gå samma väg som USA och ge betalt för både blod och blodplasma. Hur ofta hör man inte någon säga att den skulle kunna tänka sig att ge blod, men som aldrig har gjort det? Möjlighet till betalning skulle kunna vara incitament som gör att fler tar tag i det.

Att få länder tar betalt för blod idag handlar dels om att det är i linje med WHO:s rekommendationer. Man ska ge blod av fri vilja snarare än att tjäna pengar på det. Att denna moralism leder till färre bloddonatorer är en bisak i sammanhanget.

En annan invändning är att vi ändå nästan är självförsörjande på blod och får tag i blodplasma genom att importera det. När människor uppmärksammas på bristen genom nyheterna donerar också fler i solidaritet. Men när marginalerna är så små håller inte det argumentet. Ingen patient ska riskera livet för att vi inte har gjort vad vi kan för att säkra tillgången på blod.

Systemet är också sårbart eftersom vi för blodplasman då behöver lita på några få länder för vår försörjning av något som är så livsavgörande. Det rapporteras dessutom om att bristen på blodplasma globalt kan bli större.

Det finns inget moraliskt gott i att människor inte får sitt livsavgörande blod. Fler människor behöver ge blod och då är det i sin ordning att de får betalt för det.