Många vill ha att Försvarsmakten får ett tvåprocentsmål, det vill säga att två procent av BNP ska gå till försvaret. Fast med detta menas naturligtvis inte att exakt två procent ska gå till försvaret varje år, oavsett konjunktur eller andra ändrade förutsättningar. Snarare handlar det om att fastställa en ungefärlig ram, som naturligtvis måste tillåtas att variera såväl uppåt som nedåt. Trots detta har ett procentmål, med viss rätt, kritiserats för att vara allt för fyrkantigt.
När det kommer till bistånd gäller däremot fortfarande det gamla enprocentsmålet – bokstavligen. En procent av BNI sätts av för bistånd, oavsett om det råder hög- eller lågkonjuktur och oavsett om det finns realistiska förutsättningar att använda kapitalet effektivt eller ej.
Att en tidigare ambassadör i Bryssel och Genève kritiserar denna politik hör inte till vanligheterna. Att svära i biståndskyrkan kräver nämligen mod, även om uppsåtet är gott. Just det gör alltså toppdiplomaten Lars Anell.
Med hänvisning till den rapport Anell skrivit på Expertgruppen för biståndsanalys, konstaterar han att enprocentsmålet är ineffektivt. De ibland stora svängningarna i faktisk tilldelning gör det svårt att bedriva en långsiktig politik.
Nästa år växer biståndet med hela sex miljarder kronor, på grund av högkonjunkturen och minskade kostnader för invandring. (Som bekant har regeringen norpat pengar från biståndet för att få över till den numera åtstramade migrationen. När Alliansen gjorde samma sak i mindre skala påstods det vara höjden av ondska.)
Till och med Sidas generaldirektör Carin Jämtin erkänner att pengatillströmningen är en ”utmaning”. För att lättare sätta sprätt på pengarna anställs därför extra byråkrater!
Ovanstående mening kan låta lite hård, men precis så förhåller det sig – det gäller att göra av med tilldelningen, för att inte riskera ett överskott vid årets slut. Det är en linje vi känner igen från diverse gamla planekonomier. Pengarna måste utnyttjas, vad som verkligen åstadkoms är av underordnad betydelse.
Problemet är lika gammalt som Sida. I en motsvarande undersökning från 2002, konstaterades att många anställda rentav kände sig pressade att verkligen göra av med pengarna inför budgetårets slut. En annan möjlighet är att relativt okritiskt pumpa in pengar i diverse FN-satsningar. Inte för inte har andra länder (utom Norge) övergett enprocentsmålet.
Det politiskt korrekta svammel som exempelvis biståndsminister Isabella Lövin (MP) ger uttryck för har vi hört sedan 80-talet: ”En procent är skammens gräns. Vi har enats om att Sverige ska vara en förebild i världen och vi står upp för det”.
Vilka vi? Det finns ingen enighet om enprocentsmålet och det finns ingen anledning att godta gamla vänsterdogmer. Det enda skamliga är att biståndsslöseriet får fortgå.