Få organisationer omhuldas av en sådan okritisk klockarkärlek från svenskt etablissemang som Förenta Nationerna. Det kvittar att FN:s säkerhetsråd ofta blockeras av stormakternas vetorätt och att organisationens ekonomiska ineffektivitet är omvittnad sedan decennier.
Den mediala hyllningen kring onsdagens överenskommelse i Addis Abeba har dock komplicerats. Som vanligt rosas FN i olika medier, fast många konstaterar också det missnöje som världens fattigare länder i den så kallade G77-gruppen gett uttryck för. Sammanfattningen blev att FN denna gång bara kom halvvägs i kampen mot ”skatteflykt” – främst på grund de så kallat rika ländernas motstånd, i synnerhet inom OECD-gruppen.
Ett av dessa rika länder råkar vara Sverige. Det finns goda skäl för regeringens agerande.
Alla vill bekämpa illegal skatteflykt, men vad som är skatteflykt och inte kan det råda delade meningar om. När vissa talar om skatteplanering och omfördelning av skatteinkomster förstår man att steget till en konfiskatorisk inställning inte behöver vara lång.
Samtidigt är beskattningsrätten djupt förknippad med den nationella suveräniteten. Det räcker att sträcka sig till de ständiga kontroverserna inom EU för att förstå frågans laddning och varför många länder motsätter sig att ge överstatliga organ på FN-nivå någon bestämmanderätt.
Det behövs för övrigt inte. OECD har redan ett omfattande program mot illegal skatteflykt, som dock verkar på en mer mellanstatlig nivå.
Lösningen blev, som ofta i FN-sammanhang, en menlös kompromiss som egentligen inte gör någon glad utan bara är uttryck för mer eller mindre kostsam symbolik. FN:s skattekommitté ska få en starkare ställning (oklart hur) och hålla tätare sammanträden...
Fast egentligen handlade FN-mötet om hur organisationens nu antagna utvecklingsmål ska finansieras. Dessa sjutton mål beskrivs som ”ambitiösa” och visst, vad sägs om ”utrota all form av fattigdom överallt” eller ”garantera ett hälsosamt liv och uppmuntra välmående för alla åldrar”. Kan tolkas, eller om man så vill vantolkas, hur som helst – och vem är det förresten som ska ”garantera” något? Vem är det som ska ställas till svars?
Vissa punkter är något tydligare, till exempel önskemålet att alla ska ha tillgång till rent vatten. Däremot ingår inte självklarheter – som rätten till demokrati eller respekt för äganderätten – i utvecklingsmålen. Det finns allt för många diktaturer bland FN för att något sådant skulle vara möjligt.
Fromma förhoppningar och intellektuellt snömos kan alla kosta på sig. Men nu ska ju utvecklingsmålen som sagt förverkligas och det är då miljardrullningen sätter igång. Vissa projekt är önskvärda, andra tveksamma och den ekonomiska misshushållningen inom FN-systemet välkänd.
Ett klokt utvecklingsmål hade varit krav på nedskärningar, besparingar och rationaliseringar av de egna organisationerna. Nu fick vi nöja oss med att en smygande överstatlig beskattningsrätt motades i grind. Bra, men det hade kunnat vara bättre.