Enligt egen utsago är Irans kärnenergiprogram fredligt som ett gosedjur, med kärnkraftverk som enda mål. Det rimmar illa med hemlighetsmakeriet som omgärdar programmet, samtidigt som FN-organet IAEA har uttryckt ”allvarliga farhågor” gällande dess militära dimensioner.
Irans kärnenergiprogram initierades redan på 50-talet. 1968 skrev landet på ett ickespridningsavtal, som skulle kontrolleras av Internationella atomenergiorganet (IAEA).Sedan revolutionen i slutet av 70-talet, då monarkin Iran blev en sträng teokratisk diktatur, har landet vägrat dessa kontroller.
Till följd av detta har Iran det senaste decenniet blivit föremål för hårda ekonomiska sanktioner från övriga världen. De internationella relationerna är frostiga. Avtalet som nu har uppnåtts är tänkt att fungera som en isbrytare: Iran begränsar sitt kärnenergiprogram och tillåter kontroller i utbyte mot att resten av världen lyfter sina sanktioner.
Många menar att förhandlingarna med Iran var fel från första början. President Hassan Rouhani må vara rationell och pragmatisk i jämförelse med många av sina kollegor i Mellanöstern, men han leder en diktatur. Iran präglas av brutalt åsiktsförtryck, tortyr i fängelser, religiöst förtryck och frikostigt utdelande av dödsstraff. Att förhandla och sluta avtal med en sådan regim är, tyvärr, att i någon mån legitimera den.
Samtidigt är det en realpolitisk nödvändighet att försöka avstyra iranska kärnvapen. Landet präglas av religiös fundamentalism, är djupt antisemitiskt och betraktar Israel som en ärkefiende. I utrikespolitiska uttalanden har USA upprepat kallats för ”den store Satan”. Kärnvapen i Irans händer är allt annat än önskvärt.
Denna realpolitik måste därför, särskilt i dagens situation, gå före de annars principiellt riktiga argumenten mot att förhandla med Iran. Om landet är på väg att utvecka kärnvapenspetsar är det bättre för västvärlden att veta om det så tidigt som möjligt.
Tyvärr ger inte avtalet så goda möjligheter till det som man skulle kunna önska. Det tillåter nämligen inte spontana kontroller utan ger Iran möjlighet att neka IAEA:s inspektörer tillgång till programmet. Det står bara att ansökningar om att inspektera kärnenergianläggningar ”generellt” ska beviljas. Och även om en inspektion beviljas hindrar det inte att en militär dimension fortlöper i det fördolda.
Belåtna uttalanden om hur de senaste veckornas intensiva förhandlingar äntligen har burit frukt ter sig därmed överentusiastiska. Ett avtal har visserligen undertecknats, men det räcker inte. Frukten verkar redan vara maskäten till FN:s nackdel. Det vi nu kan göra är att skörda den så noggrant som möjligt. Implementeringen måste göras så rigorös som bara möjligt om kärnenergiavtalet ska bli något annat än fallfrukt.