Januariavtalet var ett dödsdömt projekt från början av en anledning: de liberala partiernas, och särskilt C:s ingångsvärden i förhandlingarna. Stundtals tycktes Centerpartiet drivas av något nära ren sadism. Så bygger man knappast en politisk allians värd namnet, och denna förhandlingsposition försvårade det rödgröna samarbetet under hela mandatperioden.
När det nu äntligen är de blågula partiernas tur att förhandla om regeringsmakten måste dessa lärdomar kommas ihåg.
Annie Lööf var den enda egentliga vinnaren när Januariavtalet slöts. Marknadshyror, privatisering av Arbetsförmedlingen och förändringar i LAS – för att nämna några av C:s vinster – var alla reformer som slog hårt i Socialdemokraternas hjärtan. Stefan Löfven fick fortsätta som statsminister, men det kom till ett förnedrande högt pris.
Och som grädde på moset fick de också med den så kallade förnedringsklausulen – det stod i avtalet klart att Vänsterpartiet inte skulle erhålla något politiskt inflytande över politiken, trots att avtalet i högsta grad var beroende av V:s stöd.
Att detta upplägg inte skulle fungera var tydligt från början. Ändå höll Centerpartiet fast vid sina röda linjer, även efter att det skjutit samarbetet i sank och fått Stefan Löfven avsatt som statsminister. Detta är något som högerpartierna måste dra lärdom av. För visst finns det spänningar mellan ett liberalt parti och ett ytterkantsparti även hos dem.
För att undvika att falla i samma fälla måste samtliga partier vara beredda att på riktigt kompromissa. Och då är det bättre att kompromissa på bortaplan, och att varje parti får känna sig som riktiga vinnare på hemmaplan. Sverigedemokraterna måste helt enkelt få ett avgörande inflytande i migrationspolitiken. Likaså måste L få styra skutan i exempelvis skolfrågorna. Det stora misstaget vore att försöka blockera varandra, och således skapa förutsättningar för en lika handlingsförlamad regering som nu avsatts. Det sista Sverige behöver är ännu ett bitter författat Januariavtal.
Så låt oss hoppas att både L och SD låter varandra ta den plats som de behöver i detta samarbete. Allt annat vore ett svek till alla väljare som röstade för förändring. Och det vore att fördröja viktiga reformer på alla de områden där partierna mestadels kommer överens: kriminaliteten, kärnkraften, integrationen och så vidare. Att samarbetet blir livskraftigt och håller på sikt, för att partierna vill det snarare än för att de tvingats till det, bör vara prioriterat för samtliga parter.