Det sägs att alla nyheter – också dåliga dito – är goda nyheter. Fast Ebba Busch hade nog gärna ändå sluppit nyhetsintresset efter den senaste opinionsundersökningen, genomförd av Indikator Opinion på beställning av Sveriges Radios Ekoredaktion.
Kristdemokraterna får 2,6 procent, vilket onekligen är uselt. I andra opinionsmätningar presterar KD visserligen lite bättre, men krispartiet Kristdemokraterna är ett populärt tema i riksmedierna.
Mindre intresse visas Liberalernas sedvanligt dåliga opinionssiffror. Fast också ett annat underpresterande parti – Centern.
Ibland har man ju fått höra att Liberalerna och Centerpartiet varit kommunicerande kärl, konkurrerande om samma liberala mittenväljare. Efter Tidöavtalet påstod, och påstår, vissa att detsamma kommer att innebära döden för Liberalerna. Fast inte går det bättre för Centern. Sakta men säkert har partiet närmat sig riksdagsspärren. En utveckling som började redan under Annie Lööfs sista tid som partiledare, men som förstärkts under den till synes frånvarande Muharrem Demirok.
Fast är inte Demirok snarare "felvarande", närvarande på fel sätt? Som när han plötsligt fick för sig att barnens sommarlov måste kortas. Eller som när han nyligen hävdade att den skenande brottsligheten inte hade något med den tidigare liberala invandringspolitiken att göra.
Medan det förra utspelet mest var knepigt i största allmänhet, säger möjligen det senare en hel del om liberalismens kris, åtminstone i så kallad socialliberal tappning. Det nya gängvåldet domineras av personer med invandrarbakgrund (ofta utomeuropeisk). Det är förstås uppenbart för vem som helst att invandringspolitiken varit ett misslyckande, att integrationen omöjliggjorts av alltför stora volymer under alltför lång tid.
Samtidigt finns det fortfarande inte så lite moraliserande vet bäst-mentalitet i vad man möjligen skulle kunna kalla den liberala sfären. Medan begreppet liberalism – i socialliberal tappning – snarare fått en lite töntig prägel bland många svenskar i gemen. Ungefär som att skryta över att vara politiskt korrekt. Det känns, för att använda ett annat redan lite slitet begrepp, faktiskt en smula ofräscht.
Väljarmässigt är detta framför allt ett problem för Centerpartiet, som i så stor utsträckning slutat intressera sig för sina gamla kärnväljare. För medan Liberalerna i den fryntliga Johan Pehrsonska tappningen ändå sitter i regeringen och kan påvisa genomslag för sin politik, kan man fråga sig vilken roll Centern egentligen ska spela.