Visserligen är de, var och en på sitt sätt, gröna politiker – Centerns Fredrik Federley och Miljöpartiets förra språkrör Peter Eriksson. Det kan dock diskuteras hur mycket de i övrigt delar, vilket gör deras gemensamma utspel i Europaparlamentet just nu desto intressantare. De båda parlamentarikerna har lovat att göra allt för att stoppa förslaget till en ny, urvattnad djurskyddslag.
Sedan nästan tio år är det inom EU förbjudet att använda antibiotika i tillväxtfrämjande syfte, men det har bara delvis stoppat missbruket. Ett exempel är hur svin ofta ges antibiotika i förebyggande syfte på grund av de många sjukdomar de ofta drar på sig under allt för trånga uppfödningsförhållanden.
Därför föreslog Europaparlamentet i somras en ny lag, passande nog förberedd av ingen mindre än den välkända Marit Paulsen (FP). Enligt densamma skulle antibiotika bara tillåtas vid konstaterad sjukdom.
Efter EU-kommissionens granskning har lagen emellertid slutbehandlats av en person med uppenbarligen helt andra utgångspunkter än Paulsen, nämligen den spanska socialisten Clara Aguilera Garcia. Hon har, på punkt efter punkt, vattnat ur lagförslagen. Till exempel ska antibiotika få användas vid ”hälsorisk” – vilket i praktiken kan betyda lite vad som helst.
Därför har Federley och Eriksson funnit varandra och de har brett stöd från många håll, men möter också motstånd. Frågan splittrar lika mycket som den förenar parlamentets partigrupper. Så skiljer också inställningen i djurskyddsfrågor stort mellan olika länder. I Danmark används tre gånger så mycket antibiotika som i Sverige, i Tyskland sexton gånger och på Cypern hela 30 gånger.
Givet de ekonomiska intressen som står på spel får vi nog vara glada om Federley och Eriksson åtminstone når halvvägs i sina strävanden. Samtidigt kan man fråga sig om inte frågan lider av att sällan lyftas från att blott vara en djurhälsofråga. Till att bli vad den också i högsta grad är: en fråga om människors hälsa.
I ett globalt perspektiv används två tredjedelar av all antibiotika inom djurhållning, inte inom sjukvården. Ofta handlar det om mer eller mindre onödigt användande och vilket fall som helst ökar risken för antibiotikaresistens – vilket i vissa fall kan överföras till människor. Tillsammans med överutnyttjande också inom sjukvården, ökar risken för helt resistenta bakterier. Plötsligen kan vi åter dö av till synes relativt bagatellartade infektioner och influensor.
När Alexander Flemming upptäckte pencillinet på 20-talet verkställdes en av århundradets, om inte årtusendets medicinska revolutioner. Plötsligen var det lätt att behandla uråldriga åkommor som kallbrand eller tuberkulos. Vill vi verkligen riskera att TBC ska bli en folksjukdom igen?