Många är kallade, men få är utvalda. Hela 38 partier är officiellt registrerade i höstens riksdagsval. Med undantag för de åtta nuvarande riksdagspartierna och möjligen Feministiskt initiativ, är alla chanslösa. Men vissa väcker ändå mer uppmärksamhet än andra, till exempel nystartade Alternativ för Sverige (AFS) – med Alternativ för Tyskland som en uppenbar förebild.
AFS är något så statsvetenskapligt intressant som en extremistisk utbrytning från Sverigedemokraterna. I huvudsak är det gänget runt den riksfamöse Gustav Kasselstrand som startat eget. Som ordförande för ungdomsförbundet SDU kastades först han själv och sedan hela SDU ut från partiet 2015. Nu är Kasselstrand & Co inte nådiga över den förflackning de påstår att Sverigedemokraterna genomlidit under Jimmie Åkessons partiledarskap.
AFS känns lite som SD runt sekelskiftet. Fortfarande amatörmässigt och oslipat, därtill med en ganska rå jargong. Åkesson har verkligen lyckats förändra bilden av sitt parti sedan dess, även om det förstås alltid kan diskuteras hur djupt denna förändring går. Alla lär emellertid inte vara nöjda och det är just dessa väljare AFS ska försöka övertyga. Ja och en massa andra också förstås. Det är ingen hejd på den sötsura optimismen.
Fast på sätt och vis har vi redan upplevt dessa händelser en gång tidigare, även om det var några år sedan. 1977 grundades Arbetarepartiet kommunisterna (APK), som en vänsterutbrytning ur VPK – vilket enligt det nya partiets grundare blivit allt för högervridet! APK var pålitligt kommunistiskt och Moskvatroget, men fick inte mycket för det – varken i Moskva eller av väljarna. I riksdagsvalet 1979 fick APK 0,2 procent av rösterna. Sannolikt en realistisk målsättning också för AFS, som bland annat går till val på "återvandring" av invandrare.
Samtidigt är AFS framtoning mer akademisk än folklig och ideologiskt återfinns partiet åtminstone delvis inom den så kallade identitära rörelsen. En importerad häxbrygd med smygrasistiska inslag, främmande för Sveriges politiska arv.
Riksdagståget torde emellertid redan ha gått, precis som när Nationaldemokraterna bröt sig ur SD. Men viss kalabalik kan partiet förmodligen ändå ställa till med. Åkesson med flera framställer gärna Kasselstrand och de andra utbrytarna som på en och samma gång extrema, ofarliga och irrelevanta – allt uttryck för en viss oro över utvecklingen.
Samtidigt passar AFS sannolikt ganska bra in i en politisk kontext, där Sverigedemokraterna lider av att vara det mest extrema alternativet på den politiska skalan – åtminstone på denna sidan Nordiska motståndsrörelsen. Äntligen kommer Jimmie Åkesson kunna kosta på sig att vara lite politiskt korrekt och offentligt rentav förfasa sig över den extremnationalistiska avgrunden!