På DN Debatt 21/10 varnar riksdagsledamöterna Björn von Sydow (S) och Barbro Westerholm (FP) för diskriminering av åldersskäl. Frågan är om så många kommer att lyssna på dem. Är inte dessa, åtminstone tidigare mycket inflytelserika politiker, numera föredettingar?
I så fall en självuppfyllande profetia, för så brukar ”seniorer” allt oftare bemötas i det offentliga samtalet. Undantag finns. När förre statsministern Ingvar Carlsson tog till orda om den parlamentariska situationen härom veckan, var det många som lyssnade. Fast oftare är nog att samtal leds in på en mer småputtrig nostalgi. I värsta fallet kan tonfallet gentemot lite äldre rentav bli nedlåtande.
Riksdagen har verkligen genomgått en dramatisk åldersutveckling. Förr innebar en plats i plenisalen ofta slutpunkten på en lång karriär. Mognad och erfarenhet garanterade genomtänkta beslut. Allvaret kunde ibland ta sig en mellangrå kulör, men hellre det än bjärta färger när det blåser snålt i storpolitiken.
I dag är färre än tio riksdagsledamöter över 65. Med en representation som övriga befolkningen borde den siffran varit tio gånger högre!
Möjligen motsvarar detta en verklig diskriminering av äldre, fast resultatet kan lika gärna återspegla riksdagens relativa devalvering. Istället för karriärens mål kan riksdagstaburetten ofta nog bara bli ett steg bland flera i karrärtrappan. Rekryteringen till regeringen blir därefter och medierna spelar ofta med genom att framhäva ungdomlighet på erfarenhetens bekostnad.
Samtidigt är det logiskt, om än inte rimligt, givet hur arbetsmarknaden i stort fungerar. 1913 infördes allmän ålderspension vid 67 års ålder. 1975 blev det möjligt att gå i pension redan vid 65, trots att det redan då framfördes invändningar mot en säkning när vi blev allt äldre och friskare.
Med samma utgångspunkter som förelåg vid införandet av ålderspension 1913 borde vi i dag inte gå i pension förrän vid 74.
Att föreslå detta är emellertid att riskera allmän fördömelse. När förre statsministern Fredrik Reinfeldt tänkte högt om högre pensionsålder blev han snabbt utskälld från alla möjliga håll.
Det finns verkligen människor som är utarbetade vid 65 (eller tidigare), men de fysiskt ansträngande yrkena har faktiskt minskat betydligt sedan både 1913 och 1975... Framför allt saknas det långsiktig realism i samhällsdebatten. Med allt fler pensionärer som både absolut och relativ del av befolkningen ökar försörjningsbördan på de yngre i yrkesverksam ålder. Ekvationen blir omöjlig, samtidigt som påståenden om att vi måste dela på jobben gör det hela värre – som om arbetsmarknaden i sig själv aldrig skulle kunna växa.
Det finns dock ett alternativ, eller snarare nödvändigt komplement. En hög invandring. Säg den makthavare som vågar säga det dessa dagar av halvt kapsejsad flyktingmottagning, svag integration och sverigedemokrater med vind i seglen.