Debatten om Louis De Geer har ömsom varit skränig, ömsom uppfriskande – och ömsom felfokuserad. Långt intressantare än själva byggnaden är ju innehållet. På den punkten finns det nu skäl att känna viss oro inför framtiden.
Scenkost Öst får höjd årlig hyra i Louis De Geer med hela sex miljoner kronor och tvingas därför till kraftiga besparingar. När konsekvensanalysen nu presenterats tyder den på att verksamheten kommer att påverkas påtagligt.
Nedskärningar föreslås bland annat drabba verksamhet kopplad till skolor och ungdomar, till exempel sportlovsorkestern och De Geer-gymnasiets musikalproduktion. Den stora allmänheten kommer kanske främst att märka av besparingarna genom att uppträdena under Augustifesten avvecklas.
Den stora besparingen görs emellertid på symfoniorkestern som sådan. Åtta musikertjänster försvinner – vilket gör att SON inte längre kommer att vara en fullstor orkester, enligt Johanna Tafvelin, violinist och ordförande för facket Symf. Därmed kommer SON också att tvingas begränsa sin repertoar.
Är dessa besparingar verkligen rimliga eller ens önskvärda? Om det kan man tvista. Ägarna – Norrköpings och Linköpings kommuner samt Region Östergötland – har säkerligen tvingats till en besvärlig avvägning. Med mindre besparingar kan notan hamna någon annanstans. I synnerhet regionen, med dess havererade sjukvårdspolitik, har anledning att vända på varenda krona.
Vad man dock alltid kan kräva är att olika beslut och önskemål inte motverkar varandra. De nu föreslagna nedskärningarna i konsekvensanalysen innebär visserligen inte någon sämre orkester i sig, men att verksamheten begränsas. Samtidigt finns det önskemål om SON gärna breddar sin verksamhet eller om man så vill populariserar densamma. Självfallet utan att göra avkall på den symfoniska kärnuppdraget.
Det skorrar illa. Man kan inte gärna begära det ena och sedan genom ekonomiska beslut försvåra genomförandet av sina egna önskemål. Att dylik hantering tyvärr är alltför vanlig inom offentlig verksamhet är ingen ursäkt.
En smalare orkester får svårare att genomföra det man är bäst på (det finns inte många fullstora orkestrar i Sverige), samtidigt som verksamheten snarast avpopulariseras om man exempelvis inte uppträder längre på Augustifesten. Minskade kontaktytor med skolor innebär inte bara dålig PR, utan kan också påverka framtida lokal rekrytering och krymper under alla omständigheter kontaktytorna med yngre. Att tala om kulturell utarmning är att gå för långt, men nog duger det att frukta en faktisk försvagning.