– En släkting med dyslexi sträckläste boken. Och det betydde mycket att Titti Schultz, som jag vet läser mycket, också tyckte om den, säger Tomas Bacoccoli, som under intervjun befinner sig i Valdemarsvik där familjen har sommarstuga.
Under nio år var han försäljningsdirektör på MTG Radio, men 2014 bytte han helt livsstil och flyttade med familjen från Lidingö i Stockholm till medeltidsbyn Corciano i mellersta Italien. Corciano ligger i Umbriens huvudort, provinsen Perugia.
– När min pappa var sjuk tyckte min fru Elin att det var självklart att vi skulle åka. Familjen är viktig för henne, och av henne har jag också lärt mig att djur är lika mycket värda som människor, säger Tomas Bacoccoli.
Även efter faderns död blev familjen kvar i Umbrien, och under året kommer bland annat deras egen olivolja att lanseras brett i Norden.
– Pappa sa ofta: "Jag gör det här för dig", och nu blev det faktiskt så att vi tog över gården som han jobbat stenhårt för att den skulle ha en bra grund. Det hade jag inte trott att vi skulle. Men både jag och Elin ville ha en annan typ av liv än kontorslivet.
I dag bor de på en gård med en massa djur. De driver också en inrednings- och delikatessbutik. Passionen för mat kommer kanske delvis också från pappan, för i boken "En bastu i Umbrien" får Francesco ofta aggressionsutbrott på restaurangpersonal när maten inte håller måttet.
– Boken handlar också mycket om livet innan sjukdomen. Pappa var en väldigt spännande karaktär att skriva om, med lite av en kultpersonlighet med många motsättningar.
– Som ung var han både lärd och småkriminell, kärleksfull och aggressiv. Han var kompis med Cornelis Vreeswijk och umgicks med holländska kungligheter. Men han tyckte inte att popkändisar var något speciellt.
Francesco Bacoccoli avled i Alzheimers sjukdom 2018, och sonen har både skrattat och gråtit när han skrivit boken om honom. Den blev klar under pandemin när mer tid frigjordes till skrivandet.
– Totalt har det tagit fem år att skriva. Jag promenerar en timme om dagen och en stor del av skrivandet är att tänka på det. Tio timmars tänkande är en halvtimmes skrivande.
Tomas Bacoccoli menar att demenssjukdom drabbar alla. Om man inte själv blir sjuk, blir man anhörig till någon som blir det.
Hur skulle du beskriva att det är att vara anhörig?
– I början är det nog jobbigare för den drabbade. Som anhörig läser man mest på om hur det kommer att bli. Men i slutet är man som en förälder till sin egen förälder. När det är som värst undrar man om det inte bara kan ta slut nu.
– Min pappa kom inte ihåg mitt namn och visste inte vem jag var. I slutet var det så jobbigt att det ibland kunde ta ett par veckor innan jag hälsade på honom, trots att vi bodde i samma byggnad. Han bodde hemma med en skötare som tog hand om honom.
Tomas Bacoccoli menar att det är vanligt bland italienarna att de äldre förblir hemmaboende, och att man har en närhet inom familjen ända till slutet.
– Jag säger inte att det är bättre eller sämre. Vissa saker är bara kulturellt olika.
Boken är en naken berättelse som rymmer både fult och fint.
Vad tror du att din pappa skulle säga om boken?
– Han skulle förstås blivit skitförbannad, för han ville ju alltid vara väldigt anonym och aldrig vara med i tidningar. Men förbannad var också hans första reaktion på det mesta. Till slut skulle han nog tycka att den var rolig och till och med älska den.