Den 17 februari är det premiär på Berättelsen och Tigern. Efter att ha repeterat sedan i höstas i fotostudion Fotografica är man nu på Teater Bråddgatan 34.
– Det blir annorlunda här, det är större, konstaterar Viktor Hedman som tagits in som regissör just för detta.
Vi pratar om pjäsvalet. John Hedman har pjäsens enda roll och är också den som tagit initiativ att sätta upp den.
– Jag såg den i Stockholm på 80-talet med Björn Granath i huvudrollen. En fantastiskt fin föreställning. Sedan dess har jag haft den med mig.
John kontaktade Christian Karnevald som tände på idén.
– Vi testade oss fram lite. Det var roligt så vi körde på.
Historien om Tigern fick Nobelpristagaren Dario Fo av en kinesisk historieberättare. I Kina betyder "att äga tigern" att lita på sig själv. I pjäsen får vi följa en soldat som möter en tiger.
– Det är en väldigt fin historia, ett äventyr vi får följa med på. Den handlar om att hitta sin egen plats i olika konstellationer, säger Viktor Hedman som regisserar sin egen pappa.
Han ser det som en utmaning att arbeta med en skådepelare som framför en monolog.
– Det gäller att hålla energin uppe. Man har inga motspelare att vila på. Vad behövs?
Dario Fos politiska agenda har han inte fokuserat på.
– Jag vill få fram berättelsen.
Christian Karnevald tycker att det är en rätt skruvad historia som han även beskriver som rak och lättförståelig.
– Man kan se den som den är eller lägga in tolkningar, säger han.
– Jättehäftigt att få välja sin egen tolkning. Finns det någon tiger? Är han tokig eller händer det verkligen? säger Frippe Pettersson som i den här uppsättningen inte sitter i regissörsstolen utan är ljus och ljudansvarig.
Att föreningen Kalbokultur, som bildades för två år sedan, nu ger sig i kast med vad de beskriver som en lite smalare produktion innebär inte att de släpper de populära folklustspelen i Knäppingsborg. Gänget fortsätter med pjäser av Gideon Wahlberg och i år är det dags för hans "Tjocka släkten". Fjolårets "Söderkåkar" var välbesökt.
– Gideon Wahlbergs son blev nyfiken och kom och tittade på oss. Han tyckte att det var jättebra. Han fick också prata innan en föreställning och berättade en del anekdoter. Hans far var ju teaterchef på Arbis här i Norrköping under många år, berättar Frippe Pettersson.