Här, på tredje våningen i ett hus med rivningskontrakt vid det gamla industrilandskapet Lövholmen på Liljeholmen, möter Maja Borg, 38, upp i sin studio med en alldeles färsk utsikt över Liljeholmsviken.
– När ett av de gamla husen revs kunde vi plötsligt se vattnet, men det ska bli bostäder där och ingen vet väl hur länge vi blir kvar här. Det är synd. Hela området är en plats med många kreatörer. Där ser du konsthallen Färgfabriken, säger Maja och pekar ut genom fönstret från sin bas i Stockholm.
Maja Borg har länge haft en annan skapande bas i sitt föräldrahem strax utanför Norrköping.
– När jag behöver stöka till eller experimentera lite med mitt filmande åker jag dit.
Vi börjar vårt samtal där.
I Norrköping.
Om uppväxten, skoltiden och de långa cykelresorna från hemmet vid Ensjön till Rudolf Steinerskolan längs Ståthögavägen på andra sidan stan.
– Jag har dubbla känslor för Norrköping. Det var inte någon lätt stad att vara annorlunda i. Som queer och ickebinär hade jag ständigt en känsla av att vara udda, men det fanns alltid en möjlighet och en chans för mig att få göra film i Norrköping. Det var viktigt för mig.
– Jag samarbetar fortfarande med några personer, som stöttade mig redan då. Jag gör ofta filmer som inte är jättelätta så man tar en risk genom att gå med i mina projekt, men då är det värdefullt att vi har lärt känna varandra under åren och byggt upp en tillit.
När fastnade du för just film?
– Jag vet faktiskt inte riktigt var det kommer ifrån. Vi hade ingen tv hemma när jag var riktigt liten, men jag har alltid haft ett stort behov av att processa väldigt mycket. Film var då och är nu en strategi att hantera livet. Jag försvann i min egen värld, där jag fick skapa utrymmen, utforska saker och vara den man var.
Maja lämnade Norrköping så fort hen slutade gymnasiet och flyttade till Skottland och Edinburgh.
– Jag framkallade film på dagarna och jobbade i en pub på kvällarna för att kunna finansiera min första dokumentärfilm. Jag hade en naiv föreställning om konstens roll i att göra världen till en bättre plats, säger Maja och åkte, 19 år ung, och filmade livet i fattiga byar i Rumänien.
– Det var tufft. Jag förstod inte alls hur jag skulle platsa in det här. Jag kände mig oerhört misslyckad.
Tvivlade du på dina filmplaner?
– Ja... och det var berättigat tvivel, svarar hen snabbt.
– Jag kunde inte riktigt förstå varför det skulle göra mera nytta att jag gjorde en film om de här fattiga människorna än att jag sålde min kamera och gav dem pengarna i stället.
Knappa 20 år senare kan Maja Borg se tillbaka på en karriär, som en internationellt prisbelönad filmregissör och konstnär. Hen är precis i slutfasen av sitt största projekt hittills med filmen "Passion", som till vissa delar spelats in i Hallarna i Norrköping.
– Jag gör film väldigt långsamt. Jag gör inget annat och jag jobbar hela tiden, men en film kan ta fyra, fem eller sex år.
Du måste ta stort tålamod.
– ...och välja rätt. Jag måste kunna leva med ett ämne eller en frågeställning i så många år utan att tröttna. Det går inte bara att hitta på något spännande en eftermiddag. Det måste komma djupt inifrån.
Berätta om "Passion".
– Den handlar om just passion – både dess vackra delar, men också om de dess destruktiva och smärtsamma delar. Jag gör med filmen en parallellutforskning av BDSM-kulturen och kristna ritualer. Det är väldigt modigt av de som stöttat processen att se vad det är jag vill komma åt och inte fastna i det läskiga att sätta i samma mening någon slags kyrka och någon slags sexuell praktik.
Idag är Majas relationen till sin hemstad annorlunda än den var för 20 år sedan.
Hen invigde i höstas sitt konstverk, som redan är Norrköpings mest sedda. Verket "Tillit" på bullerskyddet längs Ståthögavägen består av flera stora skärmar med en bildsekvens och täcker hela ytan, som är 220 meter lång och tre meter hög.
– Att få bli inbjuden och ta plats gör att jag inte alls känner mig lika udda eller utanför längre.
Hen fick nyligen kommunens prestigefyllda kulturstipendium till minne av Moa Martinson.
– Jag önskar jag hade hittat ett annat sätt att ta till mig henne under tonårstiden, när jag kände mig som en udda fågel i Norrköping. Jag läste något om henne då, men förstod inte att hon var radikal, feminist och att hon utmanade folks syn på sexualitet. Det känns väldigt vackert att få det stipendiet.