Efter det får man leta efter Olenius stämma.
Den är djupt gömd under lager efter lager av allehanda instrument och rösteffekter.
I bland lyckas den kompakta ljudbilden förmedla visst sväng, men mestadels känns det mest som jag vadar fram i ett hav av ändlösa åttiotalssyntar.
Ljudmattorna tar på krafterna och efter ett antal genomlyssningar av skivan låter jag Sugar gå på repeat och struntar i de efterföljande elva sångerna i ren överlevnadsstrategi.