De personer som avfärdar Twisted Sister som ett plojband baserat på ”We're not gonna take it” och ”I wanna rock”, bandets två mest populära rockvideos, borde ha varit på plats på Skogsröjet under lördagskvällen. Den felaktiga uppfattningen hade rämnat snabbare än sångaren Dee Snider hunnit klämma ur sig sin första svordom. Twisted Sister är utan tvekan det mest intensiva av alla de gamla ”dinosaurieband” du fortfarande kan se på en scen idag. Det är inte en bombastisk show byggd av specialeffekter, det är bara en sjukt svettig rock'n'roll-konsert doppad i ärlighet och serverad med högt tempo. Att bandet, som släppte sitt debutalbum 1982, bildades av gitarristen Jay Jay French redan 1973 är minst sagt omtumlande.
Sångaren Dee Snider anslöt 1976 och det är han som är det naturliga blickfånget, även nu utan överdriven sminkning och klädstil. Hans blonda hårburr verkar dra åt sig strålkastarna och kasta tillbaka ljuset som en gigantisk gloria. Han är i sedvanlig ordning en furie, till synes outtröttlig när han studsar fram och tillbaka över scenen med välbyggd kropp och välsmort munläder.
Stommen av låtar är givetvis svår att förändra för ett band som Twisted Sister, där ett fåtal låtar är så välkända. Men jämfört med förra årets spelning på Sweden Rock Festival har i alla fall fyra låtar bytts ut och ”Shoot 'em down”, ”We're gonna make it” och ”Under the blade” är tillskott som ger åtminstone mig gåshud. En otroligt trevlig festivalhelg fick sannerligen en värdig avslutning.