Alice Coopers manager Cesare Sabatini googlade "Rejmyre" inför Skogsröjet 2012, men hittade inte platsen och ringde med en skeptisk röst till festivalgeneralen Stefan Englund.
"Jag googlade Rejmyre, men den platsen existerar inte", sa han.
"Jodå, vi existerar", svarade Stefan.
Resten är ett stycke magisk festivalhistoria, när den legendariske Alice Cooper kom och vände ut på hela Skogsröjet, stannade ett extra dygn i trakten och rundade av med en 18-hålsrunda på Klinga utanför Norrköping.
"Alice Coopers spelning här öppnade dörrar på många sätt och gav Skogsröjet ett namn i hårdrocksvärlden", säger Stefan och ler åt minnet från det där telefonsamtalet.
Två-tre dagar om året kommer folk i tusental från land och rike och förvandlar den gamla glasbruksbyn Rejmyre till Röjmyre. Det händer något alldeles unikt, galet och häftigt, när rock´n´roll tar över klassrummen, skolgårdarna och fältet vid slutet av Skolvägen.
Det har varit så i 15 år nu.
Röjmyre.
Jag kan inte släppa det riktigt.
Det är faktiskt så.
Det har passerat en och annat artist från premiäråret 2006, när Hardcore Superstar, som blivit hela Skogsröjets eget husband (har man spelat tio av 15 år blir man det), Kalle Bah och Liverpool stod och spelade på ett lastflak under ett tält. Det kom drygt 700 personer det första året. Få, om ens någon, kunde väl ana den utveckling byn och bygden stått för, när man tillsammans skapa en hållplats under sommaren i Musiksverige.
Det är lika befriande som vackert att gå här uppe utanför en skola med sommarlov och ta in atmosfären, som du verkligen inte kan hitta någon annanstans än just här.
Vän av ordning – eller snarare min bekantskapskrets – har skickat en och annan fundering genom luften (läs SMS) med frågan "vad ska du på Skogsröjet att göra?" Jag kan förstå det. Jag har heller inget givet svar. Jag kan verkligen inte hårdrock och känner till alldeles för få band i årets startfält, men att få snudda vid så människors hängivna passion och kultur under ett par kvällar i musikens spår gör något med en förvirrad hårdrockssjäl.
När du svängt av Glasbruksvägen mot Skolvägen och Skogsröjet passerar du en ny lekpark på vägen, men då kan du också ha passerat det nylagda taket på hembygdsföreningens egna stuga eller den öppna biltvätten.
Var och ett har blivit möjligt tack vare intäkterna från de här dagarna.
Flera lokala föreningar tjänar också en slant.
"Många får något tillgodo av Skogsröjet. De första åren kunde folk klaga över ljudet eller för mycket folk i byn, men nu är det snarare tvärtom. För butiken och pizzerian har de här dagarna blivit en 13:e månad på året, vilket gör det möjligt att ha öppet året runt", berättar festivalgeneralen Stefan Englund.
Han sitter på en gunga på gården på skolan, där han själv gick en gång i tiden och andas ut en smula under tiden banden kommer, spelar och åker.
"När du tittar bokningarna vi gjort så är det mycket 1980-tal... Jag bokar egentligen min egen uppväxt. I uppehållsrummet där inne hade vi planscher på alla de stora banden från då, som faktiskt kommit hit och spelat. Alla banden ligger mig varmt om hjärtat. Jag önskar jag hade mer tid att se banden", säger Stefan.
En och annan artist brukar lämna en hälsning på svarta tavlan i klassrummet eller lägga några minnen och gåvor i elevernas skolbänkar.
Så är det ju det här med Europe också.
Europe i Rejmyre.
Det skakar om varenda del av min egen nostalgiådra från 1980-talet. Gruppens stora hitlåtar som "The final countdown", "Rock the night" och "Carrie" har gått om och om igen i min spellista inför kvällen. Tidningen hade gått i tryck den här fredagskvällen, när Europe klev på scenen Rockklassiker och tog oss in någon timme in på lördagsdygnet.
I slutet av 1980-talet träffade jag delar av bandet, bland annat Joey Tempest, i den världsberömda skivbutiken HMV mitt på Oxford Street. De hade en konsert på kvällen, men där och då stod vi och bläddrade bland videofilmerna med kulturfenomenet Star Trek, som för alltid kan vara den mest populära science fiction genom tiderna.
"Vill du komma på vår konsert ikväll?" frågade Joey Tempest innan vi skildes åt.
"Jag kan inte. Jag ska gå på fotboll", svarade jag.
Det var det närmaste jag varit en konsert med Europe.
Tills bandet kom till Rejmyre.