I rollerna: Tim Brodin, Jenny Helsing, Lotta Bäck, Linn Strömqvist, Ellen Söderström, Ottilia Svensson, Andreas Garrido, Denice Frid.
Manus: Anne-Charlotte Leffler
Regi: Frida Nyström
17 mars
En enkel linje i golvet separerar scen från salong. Vi sitter praktiskt taget i knäet på skådespelarna när vi bjuds in i ett högborgerligt hem i slutet av 1800-talet. Det är som att kika in genom ett nyckelhål. Kvartersteatern spelar Familjelycka – en relativt nyupptäckt klassiker av Anne Charlotte Leffler, senast spelad på Östgötateatern 2007.
Familjen skålar uppsluppet för äldsta dottern Hilma som just kommit hem från en bildningsresa till Rom. Fadern ser fram emot att få samla hela familjen kring högläsningen för att tillsammans uppleva sann familjelycka. Men nu blir det inte riktigt så.
Ende sonen smiter iväg med förevändning att studierna kallar. De tre halvvuxna döttrarna har en egen agenda som varken mamma eller pappa vet något om. Känns det igen? Pjäsen må vara från 1891 men barn som gör uppror och föräldrar som tappar kontrollen känns tidlöst.
Lefflers drift med familjepatriarken roar än idag. Med barnens överseende ögon ser vi på när fadern, övertygande spelad av Tobias Brodin, utan framgång försöker befästa sin auktoritet. Jenny Helsing är irriterande bra som den undfallande hustrun som gång på gång får hyssja sin man i de verbala utbrotten. Inte heller hon når fram till barnen, trots alla omsorger. Sin otillräcklighet tar hon ut på sin mamma som på nåder bor hos dem. Lotta Bäcks mormoder är både rolig och rörande när hon klagar över att aldrig räknas. Inga pepparkakor till kaffet får hon heller.
Frida Nyströms iscensättning är effektiv med fina detaljer. De väl valda kostymerna berättar mer än vi kan tro, och Amy McDonalds låt "Youth of Today" ger oss en länk in i vår egen tid.
Familjelyckan krackelerar när sanningar uttalas. Ellen Söderströms Sally är sval och lugn när hon berättar att hon inte tänker begränsas av tidens kvinnoideal. Oväntat stödjer lillebror Erhard Sallys planer. Linn Söderqvists Hilma är inte lika drastisk, men även hon tvekar inte att bryta med konventionen när det verkligen gäller. Lillasyster Lolo är i Ottilia Svenssons tappning som vilken förälskad tonåring som helst – hjärtskärande och bedårande. Föräldrarna står med tappade hackor och förstår inte hur allt har kunnat undgå dem.
– Vi gamla har blivit avsatta, utropar en stukad fader.
Men kanske även han förstår att först när alla rollspel har upphört kan äkta familjelycka uppstå.