Trekant för två

Scenen är minimal. En kort soffa får plats, tre runda små mattor på var och en av de utskjutande upphöjningarna, som en trevägkorsning ut mot publiken, som i enkel eller dubbel bemärkelse kan känna sig som närmsta vänkretsen. Låt gå för fyra vägar, vi anar ett djup bakåt, en mjukt belyst smatt bakom compact living-klädhängaren.
Hon sitter på en stol, halvt bortvänd, halvklädd. Han möter publikens blick, öppen, ivrig. Han vill något, det förstår vi redan innan den inledande musiken tagit slut.
Teatergruppen Lysmasken känns igen på sitt signum, bröd och skådespel, helst i en miljö som har sin egen historia. Den här gången har man förvandlat Stora Knäppingen, samlingssalen uppe på Stadsmuséets andra våning, till Jimmys och Paulines vardagsrum. Detta är den plats där deras värld ska rämna, så som de känner den, och en ny tillvaro träda fram under de två timmar, inklusive matmöjlig paus, som föreställningen varar.
I tio år har de varit gifta, Pauline och Jimmy. Passionen kanske inte är så het som förr, både kärlek och samtal går på rutin. Som det blir när vardagen tagit sitt, arbetsslitet sitt och åren gått på långpromenad. Pauline bläddrar i modetidningar medan Jimmy försöker hålla formen. Tobias Almborg utnyttjar sin icke-muskulösa kropp till övningar som förnöjer publiken.
Så är det. Så var det. Innan Pauline kom underfund med Jimmys hemlighet. Den hemlighet den närmsta vänkretsen anat sig till redan halvvägs in i första akten.
Tiden flyter i snabba klipp. Tidslinjen är rak så när som några korta sidospår, då Jimmy fantiserar om Paulines acceptans inför hans hemlighet.
Femme Fatale är skriven av Debbie Isitt, London. Ett kort möte med en främmande person, en mycket speciell människa drev författaren till att forska vidare.
Andra akten är Paulines. Anette Wickström gestaltar en djupt sårad kvinna som gång på gång försöker förstå, acceptera, leva med tanken och verkligheten; hennes man har tagit hennes kläder och hennes kvinnoroll. Hon försöker och brister, försöker och brister. Kasten i krisen är tvära, förståelse vänds i förtvivlan, vämjelse blir till våldsamhet.
Andra akten är också Jessicas, tjejen som flyttar in och blommar ut i köket. Tobias Almborg gestaltar henne med mindre humor och mer medkänsla.
Regin satsar på det visuella. I början är det enkel humor som gäller, äkta paret krockar och krockar igen på festen. Skratten avslöjar mindre av humor än av hämningar, tänker jag rått. Så sjunker det djupare och skratten förlossar innan det är dags för nästa steg, neråt.
Ingen livskris är den andra lik. Men varje kris är värda några goda skratt.