Hiskligt tunn historia om Mumintrollet
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mumintrollet ska komma till Hörsalen denna lördagseftermiddag. I salongen och på läktaren sitter många små och stora knytt och väntar på det vänliga vita trollet med sammetsnosen och den ludna svansen.
Mumriken med filthatt och sin vida gröna rock, My i lysande rött mot svarta armar och ben. Polishemulen är trygg, Tooticki randig och Filifjonkan röd med toppig hatt. Visst känner man igen dem och deras finlandssvenska dialekt. En gammal teaterfond föreställande ett vårlandskap med björkar och en liten vattensamling hänger i bakgrunden. För övrigt är det tomt så när som på musikernas instrument.
Det är ett resande musikalsällskap som turnerar på fjärde året med sitt försvunna mumintroll. Teaterrötter finns i Dalateatern och musikaler, musikerna spelar med i jazzgruppen Mynta. Här finns rutin och erfarenhet av stora mått. Och det är tur, för det är en hiskeligt tunn historia de tråcklat ihop runt Tove Janssons och Erna Tauros muminsånger.
Något är ändå galet. Det är Mumin. Frågan är inte Var är Mumin? utan Vem är Mumin? För dagens fyraåringar är Mumintrollet den förenklade tecknade version av Mumintrollen som visas i teve varje helg. Där finns inte Tove Janssons och Erna Tauros lite mer komplicerade och lågmälda sånger med, kända för den generation som såg Mumintrollen som julkalender. De finns att få fatt i men är inte välkända i varje barns hem. Lars Janssons många tecknade serier i vinterlandskap och på mondäna semesterorter, mer eller mindre samtida med 1900-talet, vågar jag inte ens nämna.
Det är en prestation av barnen att orka med de första tjugo-trettio minuterna utan att mumlet i salongen tar överhanden. Efter många ord och långa samtal mellan My och Mumrik får knytten i publiken äntligen vara delaktiga i handlingen. De ropar på Mumin och håller både tummar och öron för att han ska komma fram. Lite tittut och situationskomik, jovisst, men det är kul för en fyra-femåring. Och gänget på scenen får flickan på läktarens sista bänk att spänna tummen hårt fast avståndet är stort, över tjugo meter.
Efteråt kan man både klappa på Mumintrollet och köpa glada mumintröjor eller varför inte musiken på cd-skiva för att få bästa behållning av föreställningen.
Ett bättre manus, tätare regi, tydligare karaktärer och en mindre lokal skulle göra mycket. Nu är det respektlöst mot barnen att först tråka ut dem och sedan skoja upp dem med titt-ut-lekar. Och när ska arrangörer lära sig att Hörsalen aldrig kan bli en lämplig teaterlokal för små barn?