Från idyll till dramatik
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tio år som fri grupp och ännu orkar de förnya sig. Eller kanske det är tack vare förnyelsen de orkar hålla på. Sist ut på söndagen var premiären på småbarnsföreställningen Morgonkulan. Utsålt var det och därmed trångt, för modellteater kräver en smal publik, annars kan man inte se in i det lilla tittskåpet.
Morgonkulan börjar redan på kvällen. Där är Mamma, Pappa och Kulan. Mamma och Pappa hette Rut och Knut förut men nu heter de nog inte så mycket längre. Kulan däremot har många namn, Lilla Hjärtat, Älsklingskulan, Kalaskulan. Det är igenkännligt med kärlek och vardagsbestyr. Tills Kulan säger NEJ!
De gulliga pappersdockorna lämnar idyllen och kastas in i den djupaste dramatik. Det blir natt till slut, en natt med många drömmar, och det blir morgon. Och världen är sig aldrig mera lik.
Marianne castegren har skrivit både rimmad text, musik och sånger till Morgonkulan, en liten musikal på en dryg halvtimme. Hon sköter dockor, syntheziser från ett litet upplyst bås vid sidan av modellteatern. Det är bra, det ger barnen både verklighetsanknytning och kontakt, för det handlar om viktiga saker, tre- och fyraåringarna i publiken är helt fångade. Medan sexåringar rör sig oroligt och en ditsläpad nioåring högt uttalar sitt missnöje.
Den lilla blåklädda modellteatern är helt orationellt byggd, det går inte att tränga in fler i publiken lite vid sidan om. Här måste man se rakt in, om man ska se Mammas dröm om obegripliga fågelungar eller Pappas dröm om missad fiskelycka.
Det är dock så det ska vara. Ju yngre barn, desto färre i publiken. Och teatern ska komma dem till mötes, rakt framifrån.
Men jag önskar Papagena och publiken ett annat instrument, en synth låter inte levande.