Det finns bara en guldmedalj, eller...
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ronnie är bäst. Det brukar han vara. Han är snabbast, starkast, skickligast. Det har han efter morfar. Han var snabbaste löparen, en riktig fighter. Ronnie är äldst, några timmar äldre än kusinen Ronnie. Ronnie och Ronnie har båda fått sitt namn efter sina mammors idol, den store tävlingsföraren. Ronnie är bara näst bäst. Fast han är bra på att berätta. Det har han efter morfar.
Men det räknas inte på samma sätt. Man måste vara en fighter, komma igen, ta revansch. Och det är inte så kul, när Ronnie för tionde lördagen i rad vinner i Fia hemma hos morfar. Då har Ronnie inte lust att vara med längre.
B&B production återkommer med sin tredje uppsättning efter Pappa och Marken gungar. Frilansande dramatikern Kersti Björkman har fler teatergrupper att försörja med manus för barn och vuxna: inarbetade relationer med Månteatern i Lund, nya uppdrag för Dalateatern i Falun. Nyligen hade hon premiär i Stockholm med en monolog om stress och utbrändhet, avsedd att spelas på arbetsplatser för att ge åskådarna möjlighet till eftertanke.
Eftertankens bleka möjlighet ger också Näst Bäst. Det är lätt att vilja vara som Ronnie, han som springer upp för alla trapporna till morfar på 52 sekunder. Det är också lätt att känna med Ronnie som tar hissen på 53 sekunder. Och väl uppe på 13:e våningen är det lätt att förstå varför deras liv blivit en sådan tävlan. För där väntar morfar och deras mammor, tvillingarna Boel och Britt, som fört sin fars och sin egen kamp om övertaget vidare till sina barn.
Det är ett ambitiöst företag att bjuda barn i det som kallas mellanåldern, här från 8 år och uppåt, att genomskåda familjemönster som skapar familjemonster. Någon gång kommer det för mig att dramatiken släpper taget, går över i prat. Sedan hugger den igen.
Anders Berggren har denna gång sällskap av jämbördige skådespelaren Hans Bigestans på scenen. Känsloregistret är stort, från övermod till osäkerhet, på 2 sekunder. Det är en lek med snabba kast och mycket fantasi. Och med musik, förstås, Anders på gitarr (och på soulfyllt munspel) och Hans på ståbas. De plockar hem skratt på mammorna (peruker) och vinner ömhet med sin blinde morfar (svarta glasögon och käpp).
En varmröd fond, en grå rund matta och persienner som markerar fönster. Några stolar och små klotröda perukstockar. Ett par lampor. Klart att plocka ned och ge sig ut på turné, kanske inte för att erövra världen, bara förändra den lite.