3 x Indras dotter, Agnes och Flängbäng
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under några få dagar gästas Norrköping av föreställningen Ett drömspel för Minna. I centrum står Iréne Grönwall som genom rollnamnet Klara berättar om sina upplevelser som mor till en svårt epilepsiskadad flicka.
Det är inte lätt att spela sig själv med bibehållen trovärdighet. Det är inte lätt att göra teater av sin egen livshistoria. Det är inte lätt att vara mor. Det är inte lätt att vara människa. När Iréne Grönwall lämnade sin livsberättelse i dramatikern Gunilla Bergerhams vård lättades bördan och blev till konst.
Iréne Grönwall, då skådespelerska på Östgötateatern, hade 1991 fått rollen som Indras dotter i teaterns uppsättning av Ett drömspel av August Strindberg när hon blev gravid.
Hon återkom aldrig. Inte förrän nu och då på Kulturkammaren. Östgötateatern är delaktig i uppsättningen, bjuder på skådespelaren Leif Agrér.
Ett nytt drömspel har uppstått, ett svindlande drama. Hundra år senare nedstiger guden Indras dotter på nytt, eller för första gången.
Hon älskar och älskas, sjunker mot världens scener, sjunker djupare i växlande dröm-mar/verklighetssekvenser av låghet och vardagliga plågor. Hon är teaterrollen, modern och barnet, men också Agnes.
För några år sedan såg jag Strindbergs Ett drömspel på Kulturkammaren. Det spelades off, vid sidan av, den stora teaterbiennalen. En kraftfull föreställning som gjorde att jag kände kraften i gamle August, nej inte gamle. Vilken modernist! Postmodernist!Ja, vad som helst men där fanns inte ett dammkorn.
Så skriver Gunilla Bergerhamn en ny stark föreställning, rakt och fräckt ovanpå Drömspelet och i Elisabeth Fricks regi ser jag att det sjunker, djupnar, blöder, smärtar, till och med skrattar. För här får både Strindberg och teatern sina kärvänliga knuffar och sjukvården heta lavetter.
Språket tränger över gränserna, ett barn är en ny värld, gudomligt och mänskligt. Livets språk får nya valörer vid gränskontrollerna.
Iréne Grönwall har en svår roll, då den är så nära henne. Det är inte lätt att stå rakt upp och ner och vara - nästan -sig själv. Till en början känns hon inte helt trovärdig. Så fort hon får en motspelare flödar energin och jag drivs med, känner med. Detta berör mig.
Birgit Lundström och Leif Agrér har ett styvt jobb med många rollbyten. Några karikatyrer till läkaridioter för Agrér roar vid sidan av hans viktigare uppdrag som mannen/fadern som försvinner, den lyssnande läkaren Bengt och Flängbäng, plågoanden och clownen som överfaller barnet i barnvagnen. Birgit Lundström är den frågande psykologen som får Klara att lyssna inåt, hon är en Dottergestalt och Agnes, sjuksystern som kommer tillbaka till Klara och Minna. En som bär.
Scenografin består främst av vita skärmar, trekantiga som kan säras och ställas upp i skiftande formationer. Den bär och gestaltar symboliken. Vitt är grunden, sjuhusvitt, neutralt vitt. Det gudomligas färg är blått.