30/10
Rennie Mirro och Karl Dyall framför sin livfulla, glammiga och engagerande version av Sammy Davis Jr:s liv. Här tydliggörs likheterna mellan de tre artisterna, på gott och ont.
Under 2006 spelade Rennie Mirro och Karl Dyall tillsammans i musikalen Singin’ in the Rain. Dyall läste Sammy Davis Jr:s självbiografi och blev inspirerad så pass att han ville sätta upp en föreställning om idolens liv. Och på den vägen är det, efter mer än 180 spelade föreställningar stannar de till i Louis de Geer-hallen innan de drar vidare till New York och spelar i Harlem där Sammy Davis Jr växte upp.
När publiken tar plats finns redan Mirro och Dyall på scenen, hälsar lekfullt och gungar till kompbandets jazziga toner. Svarta frackbyxor, vita skjortor och hängslen tillsammans med lite puffar av rök skapar en effektfull 60-talskänsla. Showen drar igång, med glassiga dansnummer och sköna sångnummer. Mirro och Dyall har utan tvekan likheter med Davis Jr i att de kan sjunga, dansa och steppa. Även skämta och bjuda på sig själva.
Publiken får följa med från Davis Jr:s första gånger i rampljuset, som litet barn tillsammans med sin far på turné, till samtalen till farmodern och första mötet med Frank Sinatra. Men framgångarna solkas av rasismen som ständigt är närvarande. I utestängandet, under militärtjänsten och i giftermålet med vita, svenskan May Britt Wilkens.
Mellan berättelserna och shownumren väver Dyall och Mirro in sina egna erfarenheter av rasism, både som privatpersoner och inom branschen. Historien de berättar är viktig, den borde många se. I publiken finns mestadels de som själva lyssnat på Davis Jr. Vilka kommer minnas honom sedan? Och vilka kommer lyssna till historien som Mirro och Dyall berättar? Här är publiken en homogen grupp, fler borde se denna föreställning. Inte bara för att höra musiken och glädjas åt de skickliga stegen utan allra helst för de viktiga skeenden som beskrivs där dåtiden upprepas i nutiden.