Konsert
Viktoria Tolstoy, Ida Sand, Karin Hammar
Betyg: 3
Hyllning till Nina Simone
Det är en namnkunnig sextett som glider in på scenen. Viktoria Tolstoy i spetsen, såklart, tätt följd av kollegorna Ida Sand och Karin Hammar. Så basist Niklas Fernqvist, trummis Rasmus Kihlberg och gitarrist Krister Jonsson.
Applåderna lägger sig och spotten faller på Tolstoy. Och plötsligt ser hon vacklande ut. Det annars alltid så självklara, ljusa och glimrande tar inte riktigt form. Hon blickar ner mot notställets text och kommer inte att, under första set, lyckas nå fram.
Men gänget i övrigt öser på och kollegorna backar tätt. Låten ”My baby just cares for me” är först ut och en snar tonartshöjning håller fokus på materialet. Solon bollas till Hammar och plats bereds för Kihlbergs popkompande stockar. Sand sjunger med mäktig stämma till generöst reverb och så slår de an ”Nobody’s fault but mine” med ett smakfullt gitarrintro.
Jonssons självdistans bjuder på bluesig charm och det är han som är klart roligast på scen. Han är också den som ska lägga den där nödvändiga motvikten för att mörkret ska få plats; det som var en så avgörandet beståndsdel i Simones konstnärsskap, och som i någon mån behöver omfamnas om ett sammanhang som detta ska få tyngd.
Nu svänger det, och börjar så smått att lossna i samtliga led. Turen kommer till Bob Dylans ”Just like a woman” och skratt hörs såväl på scen som i salongen - Nobelpristagaren! Men Sand bryter av med mustiga ackord och hamnar rakt i den där smärtande svärtan vi är här för att ta del av.
”I wish I knew how it would feel to be free”, är Simones egna, här med soulkyrkliga gospelackord och fett vibrato. Sands röst är mäktig och tre tonartshöjningar senare går de i land med feta glissandon över tangenterna och elbas på fullt ställ.
Efter paus ger Hammar ett kärnfullt plungersolo i ”Four women” och när Sand så återvänder till scenen syr hon sömlöst ihop dåtid med nutid i en ursnygg blues. Luckor täpps till, soundet blir intakt och Jonsson kontrar på pliriga strängar. Fernqvist greppar stråken i ett solo och ”Funkier than a mosquitoe’s tweeter” bjuder på funkigt driv. Sparad till sist är naturlivs ”Feeling good”, där Tolstoy äntligen hittar hem. Publiken kastar sig ur stolarna för stående ovationer. Och så avslutar de med ”I loves you porgy”, åter till jubel i salen.