Känsligt möte mellan generationer

Två kvinnor är på väg till vårdcentralen på Styrsö. Den ena sitter i rullstol, den andra i barnvagn. I bakgrunden ligger märkligt nog flera upp- och nedvända skottkärror och en skylt som berättar var bilden är tagen, Köpstadsö i Göteborgs södra skärgård. Kvinnan i barnvagnen ser åt sidan. Kvinnan i rullstolen ser rakt fram. De är släkt: barnbarnsbarn och gammelmormor beroende på perspektivet och Gudrun Romeborns fotografier i utställningen Livsspeglingar visar mötet mellan dem i 54 svartvita bilder.
Gerd är 83 år, Amanda 7. De möts på lekplatsen, i bersån, på väg till hönsgården, i badet, på utflykt och under en resa till Holland.
Det är fina bilder, känsligt tagna, ibland ur oväntade vinklar och kärnan i dem är just mötet, närheten mellan den gamla och den mycket unga kvinnan.
De svartvita bilderna och deras motiv ger en känsla av förflutenhet: Längdskidor i lössnö med egenhändigt gjorda spår, lek med käpphästar och uppe på logen och storbak i köket. Det är en barndom som utspelas i miljöer med lätt ålderdomliga drag. Fast lekplatserna ser EU-anpassade ut så mötet sker på båda generationernas spelplaner.
Bilderna är grupperade som om de härrörde från ett album, klistrade på tjockt, grafitgrått papper med förklarande texter skriven i spretig silverskrift. Här finns också den traditionella bilden på fyra generationer: Gerd, Gerds dotter, Gudrun och Amanda. De levande kan i minnet omfamna många liv, lång tid och överblicka historien. Och det är vad Livsspeglingar berättar.
På ett ark visas riktiga familjealbumsbilder. Där är den äldsta bilden från 1916 och visar Gerd i en hemsnickrad barnvagn. Sedan får man se Gerd som mamma och mormor. 1961 tas den klassiska bilden på fyra generationer för första gången. Då är Gudrun en bebis.. Trettio år senare gör hon om konststycket. Generationerna har förskjutits. En har gått bort, en annan kommit till men kontinuiteten består och livet fortsätter.

Så Livsspeglingar är inte bara en berättelse om Gudrun Romeborns närmaste utan handlar också om tid och åldrande. Därför är det inte så konstigt som det kan verka att Institutet för Gerontologi i Jönköping har medverkat till att utställningen kommit till.
Gudrun Romeborn har även skrivit texter till bilderna. När jag ser utställningen har de inte funnit sin rätta plats. Men för mig gör texterna varken till eller från. Eller kanske mest från om jag ska vara ärlig. De känns inte alls nödvändiga. Gudrun Romeborns bilder lever sitt eget liv och speglar andras utan ord.