Ärliga bilder från Beckomberga
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Erfarenheterna har han skildrat i en bok och en fotoutställning som båda fått titeln Beckombergalandet. Utställningen visas från och med i går på Arbetets museum.
Beckomberga i Stockholm var själva sinnebilden för ett mentalsjukhus och som mest fanns det över tvåtusen patienter där.
Det sågs som en spjutspets i det svenska välfärdsbygget när det togs i bruk 1932 och fram till 1968 ökades antalet vårdplatser stadigt. När vården omorganiserades 1982 ledde det till en successiv nedskärning av antalet patienter och 1997 lades sjukhuset ner helt.
Utställningen innehåller 20 bilder som skildrar en tillvaro som visserligen gav ett utrymme för ömsinthet och korta stunder av glädje, men där intrycket av en grå konturlöshet dominerar.
Många av bilderna förmedlar leda och bottenlös hemlöshet. Porträtten beskriver människor som är avskurna från sin omgivning och när man någon gång möter en blick tycks den bli kvar någonstans på halva vägen.
Möjligen är det en förenkling, men det handlar om en miljö där endast den disciplinerande makten är självklart närvarande. Åtminstone slås man av det när man jämför sjukhusets militarisiskt strama fasader med interiörerna från vårdavdelningarna som tycks sakna ett självklart centrum.
Och det är denna brist på hemvist som Anders K Johansson skildrar allra bäst.
Någon kanske invänder mot det konstlösa i bilderna, men just bristen på beräkning förmedlar i stället en känsla av ärlighet som är desto viktigare. Däremot är antalet bilder på utställningen en aning för litet och det lönar sig att titta i Anders K. Johanssons bok som också innehåller texter, vilka ger en fördjupad bild av hans tid i Beckombergalandet.
Tisdagen den 13 februari kommer han också till Arbetets museum för att läsa ur boken.