Att lyssna till Mahlers symfonier är att genomgå en process. Det gäller även den fjärde. Den helt underbara långsamma delen, ”Ruhevoll”, vore ingenting om vi inte tidigare hade blivit tagna vid handen av komponisten genom de två tidigare delarna.

Så när den väl kommer uppfyller den ett dämt behov. Det som tidigare var fyllt av spännande musikaliska collage, infall och spännande klangkombinationer, förlöses i den tredje satsens rogivande evighetsstråk. Straxt ska den kraschlanda in i finalsatsen.

Där sker pånyttfödelsen. Sopransolisten gör entré och berättar om de himmelska fröjderna. Jag ser bilder av ett fantasifullt lekland för barn och vuxna.

Gustav Mahler är nog den komponisten som efter Beethoven förändrat den symfoniska formen och utvecklat instrumentationen mest.  

Och symfonikerna var i sitt esse tillsammans med maestro Anja Bihlmaier. Denna tyska 40-åring är rejält rutinerad och för orkesterskutan framåt utan några stora åthävor. Hon har kontroll.

Som resultat får hon en homogen klangbild och en uppmärksamhet som gör att hon lyckas sammanfoga de olika delarna till betydelsebärande helheter.

Sopranen Camilla Tilling var aftonens solist, dels i fem sånger av Schubert, dels som solist i finalsatsen i Mahlersymfonin. Det är lätt att bedåras av hennes röst; den är rak, klar och glänsande. Hennes gestaltning är tydlig.

Schubertsångerna ”Geheimes” och ”Du bist die Ruh” tilltalade mig speciellt. Där fanns det en speciell kommunikation mellan den slanka orkestern och den suveräna sopranen.

Konserten inleddes med Schuberts ”Rosamundauvertyr”, musik med ett varmt och välkomnande flöde.