I skuggan av Solveig

Det blev en annorlunda lördagseftermiddag, helt klart. Lite som att av misstag ha hamnat på en ståuppshow när man förväntade sig en konsert. Ståuppshow är förresten inte någon riktigt bra benämning på det Solveig Ternström bjöd på. Hon berättade målande och mustigt om hela sitt liv, om vad hennes far och mor hade betytt för henne, om Värmland, om Norge, om kriget och om mycket, mycket annat.
Solveig Ternström är en kvinna som vågar ta plats, och som är en mycket duktig berättare, inte tu tal om annat. I ett annat sammanhang hade jag varit helt såld och kunnat lyssna fascinerat på hennes självutlämnande monologer hur länge som helst. Men nu hade jag förväntat mig en konsert med Symfoniorkestern, sammanbunden av en programvärd visserligen, men en konsert. Detta blev istället enmansteater med inlagd pausmusik. Allt fokus var koncentrerat på personen Solveig Ternström, som talade i 1015 minuters block. Och ibland fick orkestern vara med och spela ett stycke.

Solveig Ternström i sig var helt fantastisk, så hon behöver inte bli ledsen över min kritik. Hennes glädje över att få göra detta var helt äkta och hon har verkligen ärvt sin farmors förmåga att kunna berätta. Det är proportionerna jag vänder mig emot. Föreställningen blev alldeles för lång, nästan tre timmar, och musiken kändes lösryckt trots att den anknöt till berättelsen. Det blev helt enkelt för långt mellan varje stycke. Och det blev dessutom, åtminstone för mig, en slags stämningskrock mellan mustigt tal och finstämd musik. Jag hade svårt att få det att kännas som en sammanhållen helhet. En programvärd är för mig en person som binder samman konsertens stycken till just en helhet. Solveig Ternströms berättande blev istället själva huvudinnehållet och musiken hamnade i skymundan.

Mats Rondin som dirigent var en ny bekantskap. Som cellosolist har jag haft nöjet att höra honom förut men aldrig stött på honom i egenskap av dirigent. Han ledde orkestern med mjuk men säker hand. Bäst tyckte jag om framförandet av Igor Stravinskijs fyra norska stämningar, vitalt och samlat på samma gång, med mycket snyggt träblås. Harald Saeveruds Kjempevise-slåtten hade jag aldrig hört förut. Det visade sig vara musik som tar ut svängarna och som berör, väl framförd av symfoniorkestern som fick fram både vreden och sorgen i musiken.
Till sist vill jag återigen berömma Stig Jacobssons texter i programbladet. Jag vill att du ska vara programvärd!