Frisendahl med ett drag utan like
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att skriva en recension när man tycker att allt är jättebra är faktiskt ganska svårt. Det ser mest ut som om man bara vill vara insmickrande och dessutom riskerar man att bli betraktad som både okunnig och feg om man inte har några invändningar att komma med. Men jag har suttit länge och tänkt över det som vi fick höra denna varma eftermiddag och jag hittar inte mycket, i stort sett inte något alls, som jag tyckte var dåligt. Lite besviken kände jag mig över att det inte blev något av det utlovade samspelet mellan pappa Jan Erik Frisendahls konst och sonen Karls musicerande. "Vi tyckte olika om det mesta", förklarade Karl, men annars var allt faktiskt väldigt bra.
Karl Frisendahl spelar trombon så man häpnar; över hans tekniska snabbhet, över förmågan att spela tvåstämmigt med sig själv (hur i hela världen går det till?) och inte minst över hans klara men ändå varma ton. Det låter så självklart och lekande lätt hela tiden.
Östgöta Blåsarkvintett är så samspelta som man nog bara kan bli om man får möjlighet att öva mycket och under trygga former, jag tänker på att man är en av landets få heltidsanställda blåskvintetter. Till och med klangfärgen känns genomarbetad. I en kvintett har man inte någon möjlighet att gömma sig, samtidigt som man till varje pris måste inordna sig i kollektivet, och denna ibland ganska svåra balansgång klarar dessa musiker galant.
Från det en timme långa programmet kan jag nämna till exempel Folke Rabes Basta för solotrombon. Jag vet inte om det är meningen, men jag tycker att det här är rolig musik, och det skulle inte förvåna mig det minsta om det stod inskrivet i noterna att trombonisten skulle gå in och ut snabbt, det vore likt Folke Rabe. John Fernströms musik är inte så lätt att sätta en etikett på, modernt romantisk kanske, men här visade verkligen Östgöta Blåsarkvintett vad de går för i de ibland ganska svåra passagerna.
Konsertens final, amerikanske tonsättaren Fisher Tulls Konsert för trombon och blåskvintett, bjöd på ett engagerat och mycket skickligt spel från de medverkande. Här utnyttjades instrumentens hela klangspektrum och jag tyckte mig höra spår av jazziga tongångar i musiken.
Förstår ni nu vad jag menar, det ser mest bara insmickrande ut när man skriver ner så mycket beröm, men jag menar varje ord!