MOHEAD
Rural Electric
Okra-tone
Records
Sugen på ännu ett inåtvänt amerikanskt band som blandar country med rock på ett "nytt" sätt och som korsar larm med muttrande sång?
Topp, då ger jag er Mohead!
Plattan är inspelad i Memphis (bara en sån sak!) och Mohead tar sig i sina låtar igenom kära ämnen som tåg, whiskey och Mississippi-floden. De kör också Win, Lose or Draw, en av de låtar som tydligt visade hur Allman Brothers en gång började förlora magin.
Skivomslaget har bilder på ett bilvrak, en bit järnvägsräls, en dammig bonnväg samt sångaren och bandledaren John Mohead sittande på en gitarrförstärkare på en träbro.
Uncle Tupelo-varningsklockan skräller högt vid det här laget.
Men plattan är helt OK, det är den faktiskt, för där Mohead är butter och tjurig, är den också innerlig och själfylld och i flera av de stillsamma sångerna smyger en varm slidegitarr på pricken rätt och för tankarna till Little Feats mest känsliga och laddade ögonblick på plattan Dixie Chicken från tidigt 70-tal.
För tio år sedan hade den här musiken varit omöjlig. Nu är det en trend (om än en något stillsam sådan) inte bara i USA att låta som om musikerna sitter och halvsover vid lägerelden medan en tågvissla i fjärran påminner om att det trots allt finns ett liv och ett larm någonstans långt borta.
Men jag gillar den här musiken. No Depression (stilen kallas så) och det mest spännande som kommit från USA sedan grunge. Den är knappast direkt, men får man bara sjunka ned i en fåtölj med lurarna på sig medan kvällen övergår i natt har grupper som Mohead en stor uppgift att fylla.