Värdefulla funderingar
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så skriver Hans Ruin i sin memoarbok Rummet med de fyra fönstren. Författaren Merete Mazarella brukar en av meningarna som rubrik på sin senaste bok som handlar om ålderdomen.
Sommaren svänger sig kring sin axel, och så gör livet självt. Även i livet ändrar sig med ens allting, kanske inte på några dagar men på en kort tid. Det som igår tycktes ligga framför oss förefaller i dag passerat. Plötsligt upptäcker vi att vi har blivit gamla.
Merete Mazarella föredrar att använda ordet "gammal" i stället för det mera försiktiga "äldre" som numera är brukligt. Gamla är ju vad vi blir, varför räds vi ordet? Varför har det fått en så negativ klang?
Synen på ålderdomen är ambivalent. Enligt en relativt färsk svensk undersökning tycker 97 procent av de tillfrågade att det är en viktig uppgift för de äldre i samhället att dela med sig av sina livserfarenheter. Samtidigt tycker 61 procent att ingen politiker borde vara äldre än 65 år.
Man frågar sig var gränsen går för när vi klassas som gamla. I ovanstående undersökning sattes en åldersgräns för deltagande vid sjuttiofem. Som om människor över 75 inte förväntas ha några åsikter, åtminstone inga åsikter som andra har anledning att intressera sig för.
För den som känner sig gammal finns knappast någon hugsvalelse att hämta i Merete Mazarellas bok. Det blir bara till att nicka igenkännande, jojo, man är inte ensam, om nu det kan vara någon tröst.
Mot den eländesforskning som presenteras ställs den så kallade hoppla-teorin: den hurtiga åsikten att livet ständigt erbjuder nya chanser och att åldringar till varje pris ska aktiveras och hållas igång. Är det kanske en önskan, ett slags besvärjelse, från samhällets sida? För hur ska samhället klara av oss om vi inte håller oss friska och aktiva långt upp i åren? Vi blir bara fler och fler och vi blir bara äldre och äldre.
Det är många frågor som Merete Mazarella för fram. Hon är född 1945 och har själv en bit kvar till ålderdomen. Det är klart att hon inte kan ge några svar, men många av hennes funderingar är värda att ta till sig ändå.
Gammal är man när man konstaterar att det är mycket som aldrig kommer att bli av, skriver hon. Att bli gammal innebär inte nödvändigtvis att bli mogen. Men mogen är man kanske om man struntar i det som inte blir av och i stället försöker ta tillvara den tid som är kvar. Det måste inte ske genom pensionärsgymnastik, det kan lika gärna vara att följa årstidernas växlingar och glädja sig åt att få uppleva ännu en vår.
Stor behållning av boken ger alla hänvisningarna till författare som har skrivit om ålderdomen. De är många: Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Sven Lidman, Tove Jansson, Ingrid Sjöstrand, Thomas Mann, Goethe med flera.